Ingen jul utan det judiska folket

Är den kristna julen en högtid som fjärmar oss från våra judiska vänner, eller är det i själva verket den tid på året som ger oss en större förståelse och samhörighet med den judiska kulturen?

Åsikterna går lätt isär när man för den kristna julen på tal. Många påpekar, mycket riktigt, att många av våra käraste jultraditioner med julgran, tomtar och troll har mer gemensamt med gammal fornnordisk mytologi än med en genuin kristendom. Ingen kan bortse från det faktum att den nordiska julen med sina midvinterblot firades i våra hemknutar långt innan den kristna tron hade nått våra breddgrader. 

Även efter tusen år av kristen tro och kultur skiljer sig inte våra moderna jultraditioner nämnvärt från hednatiden (även om midvinterbloten tack och lov har avskaffats). Därav följer att en del kristna väljer att fira de judiska, eller rättare sagt de bibliska, högtiderna parallellt med eller i stället för den kristna julen.

Men det traditionella julfirandet behöver inte alienera våra judiska vänner. Många av våra käraste julsånger skrevs faktiskt av judar. Dessa amerikanska judar kunde lätt identifiera sig med den kristna julen, som infaller ungefär samtidigt med den judiska Chanukka-högtiden. 

I den amerikanska populärkultur som kom att dominera efterkrigstiden gick det därför alldeles utmärkt för assimilerade judar att kombinera Chanukka med traditionellt julfirande. Under den kommersialiserade julen kunde alla känna sig lika mycket hemma oberoende av religiös tillhörighet. 

Därför är det inte så konstigt att Irving Berlin (född Israel Berlin, i Ryssland) kunde sjunga om en vit jul trots att han inte nödvändigtvis firade julen i kristen bemärkelse. I en svensk kontext är det lika intressant att det var just Arne Weise som i 30 år var julvärd i Sveriges tv. Den svenska julen kom liksom aldrig i gång på riktigt innan den judiskt bördige Weise hade bänkat sig, tänt ljuset och önskat alla en riktigt god jul.

Men bortsett från all ytlighet så kan julen sist och slutligen föra oss närmare våra judiska vänner. I en tid när vi frikostigt delar julens gåvor med varandra är det skäl att komma ihåg det som den irländske författaren Thomas Cahill kallar ”the gifts of the Jews”, judarnas gåvor till mänskligheten. Och det finns ingen större judisk gåva till den kristna församlingen än barnet i krubban i stallet i Betlehem – julens konung och världens frälsare. 

Utan judarnas trofasthet genom århundraden hade vi inte firat någon jul detta nådens år 2023!

Då infinner sig frågan: Är det julevangeliet eller FN man ska tro på när man läser om den första skattskrivningen, att Josef lät sig skattskrivas i ”Davids stad som kallas Betlehem, eftersom han var av Davids hus och släkt” (Luk 2:4). Josef och Maria var inte några illegala bosättare. Julens budskap om judarnas konung som föds i ett stall i Judeen blir plötsligt en aktuell påminnelse om att det faktiskt har bott judar i det Heliga landet under de senaste tretusen åren, och att det därför är viktigt att hävda denna rätt även i våra dagar. 

Det var detta faktum som det internationella samfundet stadfäste under fredskonferensen i San Remo i april 1920, när man betonade den över tretusenåriga kopplingen mellan det judiska folket och deras nationella hem Israel.

Julen kan därför bli en högtid som förenar både kristna och judar. Det blir en tid när vi kan glädjas över Guds trofasthet till sitt folk, mysteriet kring den första julen, liksom det utlovade messianska fredsriket med Jerusalem som huvudstad.