Har konfirmationen mist sin mening?

Konfirmationen ses i Svenska kyrkan som en uppföljning av dopet och en bekräftelse på detsamma. Ordet "konfirmation" betyder bekräftelse.
I äldsta tid föregicks dopet av en tids undervisning i den kristna tron. Dopkandidaten benämndes "katekumen", vilket har med det grekiska ordet kathekesis (undervisning) att göra. Alltid när kyrkan sänt ut missionärer till folk som inte nåtts av budskapet om frälsningen i Jesus Kristus har den hos missionärerna inskärpt vikten av att förkunna evangelium på ett för åhörarna begripligt språk.
Aposteln Petrus vände sig i sin pingstpredikan till åhörare som med sitt förstånd kunde ta in frälsningsbudskapet. Därpå följde dopet!
Dopkandidatens bekännelse till Kristus var förutsättningen för dop. Rätten att döpa och konfirmera låg i fornkyrkan i händerna på biskopen, men allt eftersom kyrkan växte till territoriellt, delegerades döpandet till församlingspräster. Biskopen förbehöll sig dock rätten att konfirmera, och inom Katolska kyrkan är det alltjämt biskopen som konfirmerar.

Sedan reformationen på 1500-talet är det i Svenska kyrkan församlingsprästerna som handhar både dop och konfirmation. Intill helt nyligen föregicks de ungas första nattvardsgång av konfirmation i form av ett verkligt förhör på katekesens innehåll.

I 1942 års ordning för konfirmation tilltalar prästen de nykonfirmerade med orden: "Från denna stund äger ni med församlingen tillträde till Herrens heliga nattvard. Vilket jag härmed tillsäger er i Faderns, Sonens och den helige Andes namn."
När man nu på många håll ger icke konfirmerade ungdomar rätt att delta i nattvardsfirandet, ställer sig undertecknad frågan: Har konfirmationen mist sin mening? För det är ju uppenbart att så är fallet.Ulf Granåsen
F d komminster i Hjärtums pastorat