Har församlingen någon framtid i Sverige?

De senaste femtio åren har sekulariseringen gått snabbt. Det kristna inflytandet har klingat av och antalet aktiva gudstjänstdeltagare i olika kyrkor har minskat. Ska det visa sig att de radikala väckelserörelserna, med rötter i artonhundratalet, bara var en kort parentes i historien? 

Är en försvagad folkkyrka, i händerna på de politiska makthavarna, det enda som blir kvar, eller vågar vi tro att en påkristning är möjlig; en ny väckelse, med helig dragningskraft, som ritar om den religiösa kartan? 

Blir Svenska kyrkans gamla helgedomar mötesplatsen i en sådan väckelse – eftersom där finns en anknytning till folksjälen? Eller är det nyfrälsta, med bakgrund i new age, som börjar samla sina vänner i profana lokaler? 

Den etablerade kristenheten är tyvärr tämligen lågmäld och tandlös. Man ägnar sig mest åt introverta samlingar där medelåldern kryper uppåt. Den evangelistiska glöden har falnat, den profetiska djärvheten och skärpan är i alltför hög grad borta. Kyrkan liknar mera svans än huvud och låter sig påverkas av samhällsandan i stället för att vara en helig proteströrelse. 

Man anpassar sig smidigt och försiktigt för att inte få opinionen emot sig och är livrädd för att verka inskränkt och dömande. Man har slutat tala om synd och behovet av omvändelse. Man predikar inte tydligt behovet av personlig frälsning. Vad blir kvar om denna utveckling fortsätter?

Åsiktskorridorerna smalnar. Det har till exempel gjort att många som samlades under devisen "Ja till livet", numera verkar ha glömt det som en gång var en hjärteangelägenhet. Trycket är hårt, det kostar att bevara sin integritet. 

Ett annat exempel: Om kyrkan inte säger reservationslöst "ja" till hbtq, och allt som ryms i detta, är man ute i kylan. Många församlingar är rädda att hamna i dålig dager. Barn- och ungdomsarbetet kan elimineras av negativa tidningsrubriker. Kommunens frikostiga bidrag försvinna. 

Mission är ofta olika projekt finansierade med statliga medel. Profetskolorna – samfund läroanstalter – där morgondagens pastorer formas, är måna om akademisk status och statlig finansiering. Självklart påverkar allt sådant!

Begreppet ekumenik kommer alltmer att präglas av synkretism. Politiska makthavare behöver kyrkornas hjälp för att skapa ordning i ett Europa där stora flyktingströmmar orsakar oro. Att då lyfta fram Jesus som enda vägen kommer inte att ses med blida ögon. Interreligiösa gudstjänster är det trendiga. Öppen religionsblandning och infiltration av nyandlighet. 

Om jag ser några år framåt tror jag att: 

1. De traditionella trossamfunden i stort spelat ut sin roll. 

2. Nätverk bildas på annat sätt, utan kyrkostyrelser och liknande överbyggnader. 

3. Lokala församlingar, med ett visionärt och andligt ledarskap, tar initiativ som öppnar för andlig rörelse. 

4. Det blir allt färre avlönade förkunnare (likt Paulus). 

5. Mindre fokus på dyra kyrkor. 

6. Små husförsamlingar blomstrar. 

7. Tusentals nyfrälsta lämnar New age och andra ockulta nätverk. 

8. Det blir explosionsartad tillväxt i många invandrarkyrkor. 

Känslan är att utvecklingen går åt helt olika håll. I den ena riktningen möter jag liberal förkunnelse – kravlös och kraftlös, synkretism, och en allt brantare utförsbacke. Den andra utvecklingslinjen är radikalitet och evangelistisk passion som väcker och skakar om, som gör budskapet utmanande, attraktivt, med förvandlande kraft. 

Jag tror att den tydliga gränsdragningen sker i samband med en Jesusväckelse som kommer att beröra landet. Vi går en dramatisk tid till mötes.