Gråt inte över nedläggningen av Människor och tro

Sveriges Radio meddelar att man lägger ner livsåskådnings­programmet Människor och tro. Flera röster från kultur- och religionsfältet har klagat ljudligt: Vad ska nu hända med religionens plats i offentligheten? 

Den som önskar mer av exempelvis en bekännelsetrogen kristen tro i media bör dock inte klaga alltför högt över nedläggningen av P1:s livsåskådningsprogram. Tvärtom skulle detta kunna bli ett viktigt steg på vägen till en mer initierad mediebevakning av religionen.

Medielandskapet har sedan internets ankomst gått igenom en enorm omdaning, som vi fortfarande står mitt i. Flera mediebolag och program har behövt utvärdera och lägga om sin produktion. Avsändare som som inte har klarat omställningen till den nya medievärlden har tvingats lägga ner. 

Nu är turen kommen till Människor och tro. Och det är nog mer att välkomna än att begråta.

Den som fruktar att nedläggningen av radions religionsprogram ska rycka undan mattan för tro i media har missat mycket av vår tids medieomvandling. Det mediemonopol som public service hade när Människor och tro startade är i dag ett minne blott. På statistiksajten Poddindex hamnar Människor och tro långt ner på listan, med en räckvidd på 6 000–7 000 lyssnare per vecka. 

Om vi jämför med Världen idags båda programformat, Veckans nyheter och samtalsprogrammet Hotspot, når båda dessa långt högre siffror bara på Youtube. Intresset för granskande journalistik och seriösa samtal om tro och samhälle finns kvar – det har bara tagit nya vägar. Och här har Sveriges radio blivit omkörda av andra aktörer som upplevs mer relevanta.

En viktig orsak till att Människor och tro tycks ha spelat ut sin roll är programmets oförmåga, eller kanske rentav ovilja, att spegla en levande religiositet, sådan den faktiskt är för hängivna troende. I stället landar programmet gång efter annan i det sekulära samhällets utifrånperspektiv. Det medför dels att verkliga troende har svårt att känna igen sig i beskrivningarna, dels att utom­stående sällan upplever att innehållet verkligen griper tag. 

Låt oss ta de senaste veckornas program­avsnitt som exempel.

För tre veckor sedan vigdes hela programmet åt livet efter döden – dock inte om det bibliska budskapet om uppståndelsen, utan åt den moderna spiritismen, där sekulära svenskar vill tala med de döda. 

För två veckor sedan sändes det senaste avsnittet i serien ”Som f*n läser Bibeln”. Denna (här något censurerade) program­titel uttrycker innehållet ganska väl. En genomsnittlig kristen bibel­läsare känner sig knappast hemma i programmets bibelsyn och bruk att omväxlande bortförklara, svartmåla eller flamsa bort innehållet i världens mest sålda bok. Bara den titeln borde ha varit anledning till nedläggning.

Förra veckans program, slutligen, handlade bland annat om judisk dans och om religionens roll för människors hälsa. Båda dessa teman kunde ha gett intressanta inblickar, men som så ofta fick även dessa inslag i huvudsak en sekulär vinkling. Intervju­personen om religionens fördelar var inte heller någon religiös bekännare, utan den ateistiske evolutions­biologen Robin Dunbar. 

Kanske börjar du skönja ett mönster? SR-programmet återkommer alltså ständigt till att beskriva religionen som något andra har, och då gärna i något nedlåtande ton – inte minst mot bibelgrundad kristen tro.

Trots allt detta tycks det ändå finnas ett stort intresse för samhällsanalys ur ett kristet perspektiv. Men då är det rimligare för alla parter att den görs av troende aktörer. Marken har sällan varit mer mogen för skörd för frimodiga kristna medier än just nu.