Gamla konspirations­teorier styr fortfarande Israeldebatten

Det har knappt gått sju veckor sedan Hamas blodiga massaker i södra Israel, men redan domineras mediadebatten av anklagelser om Israels påstådda folkmord. 

För en normalt funtad person går ekvationen inte ihop. Med samma logik skulle då de allierades befrielse av koncentrationslägren i Tyskland inte handla om behovet av att stoppa förintelsen och besegra nazismen, utan om de allierades krigsbrott. Priset för att befria Europa från nazismen var högt och det innefattade även civila offer.

För att förstå den omvända logiken måste man gå bakåt i tiden. Judarna har alltsedan medeltiden anklagats för blodskuld. Judarna påstods inte bara ha mördat Kristus utan även under hela historien ha fortsatt döda Jesu efterföljare, och framför allt kristna barn. Vidare anklagades judarna för att ha orsakat digerdöden genom att i sin ogrundade ondska medvetet ha förgiftat brunnarna. 

Lägg därtill nidbilden om juden som en hänsynslös och girig ockrare som profiterar sig på andras olycka, och dagens anklagelser om Israels påstådda folkmord får plötsligt en historisk förklaring.

I dagens konspirationsteorier presenteras denna påstådda girighet som vit makt, raspolitik och kontroll av ekonomi och media, medan myten om judar som äter matza-bröd bakat på kristet blod omvandlas till anklagelser om Israels försvarsmakt som grymma babymördare som dessutom tar ut organ från de dödade palestinierna. 

Inte att undra på att alla konspirationsteoretikers husbibel, Sions vises protokoll, som presenterar just dessa teorier, så länge har varit en bästsäljare i arabvärlden. Den var även en inspirationen till Hitlers judehat.

Men hur kan det komma sig att samma bisarra tankesätt i dag får så stort stöd i universitetsvärlden? Mycket har hänt i den akademiska världen sedan studentrevolten 1968. I dag domineras debatten av den övergripande teorin om intersektionalitet, som ser världen uppdelad i förtryckare och förtryckta, vita mot svarta, män mot kvinnor, heterosexuella mot homosexuella, nord mot syd, och så vidare. 

I denna neo-marxistiska världsbild utmålas gärna den judiska staten som ondskans moder. Utöver att hämta inspiration från gamla seglivade myter från medeltiden har man även omfattat Sovjetunionens syn på sionismen som rasism. Detta synsätt understöddes av en majoritet av FN:s medlemsländer när den presenterades i FN:s generalförsamling i New York 1975, men upphävdes redan 1991, i och med det kalla krigets slut. 

Trots det har synsättet fortfarande ett seglivat stöd från många akademiker och andra vänsterintellektuella, som drivs av en neo-marxistisk världsbild. 

Ingen har förklarat förändringarna i den seglivade antisemitismen bättre än förre brittiske överrabbinen Lord Jonathan Sacks. Enligt Sacks söker antisemitismen alltid bekräftelse av de rådande moraliska värderingarna. 

Under medeltiden hatade man judar på teologiska grunder. Efter upplysningen hatade man dem på grund av deras ras. När man inte längre kan anklaga judar på vare sig teologiska eller vetenskapliga grunder söker man nya moraliska argument. Vill man diskreditera judar i dag bör man i stället anklaga dem för rasism eller brott mot mänskliga rättigheter. 

Därför heter brottsrubriceringen 2023 inte längre ”Kristusmördare” eller ”untermenchen” utan: folkmord.

Dagens judehatare har därför lika lätt som under medeltiden att hitta en intellektuell förklaring till sin antisemitism. Men för att citera Martin Luther King: Låt oss inte bli lurade. När de kritiserar staten Israel syftar de i själva verket på det judiska folket. Det handlar fortfarande om antisemitism.