Franskt abortbeslut både feltänkt och innehållslöst

Så har då Frankrike nått igenom den politiska process som är tänkt att kulminera i en pampig ceremoni i morgon på Internationella kvinno­dagen, där aborter formellt ska fästas i landets grundlag. 

Några följdfrågor infinner sig dock. Ett: Innebär detta någon faktisk förändring i lagstiftning och tillämpning? Och två: Innebär den nya lagtexten en förstärkning av människans grundläggande rättigheter? Svaret på båda frågorna är nej – vilket i sig tyder på att hela projektet är feltänkt från början till slut.

När USA:s Högsta domstol upphävde domslutet Roe mot Wade, som hade garanterat en mycket liberal abortlagstiftning över hela USA, sattes en rad motoffensiver i gång, och i Europa lanserades planer på att grundlagsskydda aborträtten. Frankrike tog tidigt täten, och Sverige följde efter med ett brett politiskt beslut om att utreda möjligheten till detta. 

Men även om Frankrike nu fattat beslut i ärendet är läget långtifrån så självklart som abortförespråkarna menar.

En knäckfråga i den franska processen har gällt ordet ”rättighet”. De ultra­liberala aktörer som har satt denna boll i rullning har velat driva aborter som en självklar rättighet i grundlagen. Men när franska jurister och politiker började granska saken insåg de snart att en sådan skrivning blir orimlig. Rättigheter är något som tillhör varje människa och som aldrig får kränkas. Rätten till liv är en sådan rättighet, som vissa länder därför har fäst i sina politiska grund­dokument. Att medvetet ta en annan människas liv kan därför heller aldrig betraktas som mänsklig rättighet.

Trots detta var kraften hos aktivister och politiker så stark att en kompromiss­lösning ändå drevs igenom. Denna slår fast abort som en ”garanterad frihet” – en formulering som väcker fler frågor än den besvarar. För det första började rubriksättare omedelbart tolka in att Frankrike nu antagit aborter som en ”rättighet”, vilket illustrerar att den fina men viktiga skillnaden mellan dessa ord förlorades redan innan president Macron har satt sitt sigill på lagen.

Och för det andra tycks formuleringen ”garanterad frihet” i realiteten knappast betyda någonting alls.

När abortläkarna kommer tillbaka till jobbet på måndag är situationen nämligen exakt densamma som i dag: helt fri abort gäller fortfarande bara till och med vecka 14 – en klart strängare gräns än i Sverige och många andra länder. Den lagen kan fortfarande förändras uppåt eller neråt, precis som tidigare. Grundlags­ändringen framstår därför i praktiken som en mycket högröstad opinions­yttring, utropad av landets högsta politiker.

Denna aktivism i grundlagskläder har inga vinnare. Inte de foster vars människo­värde ingen tycks ta notis om, och inte heller de kvinnor som den nye, unge premiär­ministern Gabriel Attal sorglöst adresserade med orden: ”Era kroppar tillhör er, och ingen kan bestämma över er!” 

En sådan slogan är förstås varken mogen eller sann. Från graviditets­vecka 15 är abort fortfarande endast tillåten med special­tillstånd, men i huvudsak förbjuden. Och frågan om vem som egentligen bestämmer kanske besvaras i den Beyoncé-låt som skanderades runt Eiffel­tornet efter beslutet. Folket sjöng den kaxiga refrängen om kvinnors egenmakt, men glömde slutversens ord om att kvinnor är smarta nog att tjäna stålar, därefter ”bear the children”, och sedan ”get back to business”. 

Men i en kultur där aborter är det enda frihets­budskap som hörs blir knappast så många barn födda, och livet riskerar att reduceras till en egocentrerad klättring längs karriär­stegen. Så fattigt, och så sorgligt. Både Frankrike och Sverige borde förstå bättre.