Folkmords­anklagelser borde riktas mot Hamas – inte Israel

Ett återkommande slagträ i debatten om kriget mellan Hamas och Israel har blivit ordet ”folkmord”. Det finns därför anledning till en viss folkbildning för att hyfsa debatten – om det över huvud taget är möjligt.

I dagens uppskruvade läge – inte bara i Mellanöstern, utan även här i väst – finns en uppenbar vilja att anklaga och misstolka. Ett av de allvarligaste uttrycken för detta var den våg av desinformation som vällde fram efter förra veckans öppna frågestund i Göteborg med Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson. 

Debatten efteråt borde självfallet främst ha handlat om den demokratiskt ohållbara situationen där statsministern ständigt avbröts av gapande marodörer, så att polis tvingades ingripa och mötet till slut avbrytas. Under sådana omständigheterna var det inte konstigt att Kristersson stakade sig på ett ord. Det beklagliga var att ett drev i stället startades med det falska budskapet att statsministern i lönndom skulle bejaka folkmord. 

Att även organisationer som Amnesty jagade på samma drev ännu mer är både ohederligt och direkt oansvarigt mot rikets säkerhet.

I detta krig finns tveklöst en part med ambition till folkmord. Hamas utförde sitt dåd den 7 oktober i avsikt att bestialiskt mörda så många judar som möjligt, och deras agenda är inriktad på att döda eller fördriva samtliga judar från landet. Självfallet är det tragiskt att även många civila palestinier dör i detta krig, men när demonstranter och politiker ilsket anklagar Israel för folkmord bestjäl de samtidigt begreppet helt på sitt innehåll.

Det finns etablerade folkrättsliga definitioner för vad folkmord är och inte är. Efter andra världskriget antog FN en konvention i ärendet. Där förklaras att en ambition att helt eller delvis förinta en folkgrupp är att betrakta som folkmord, likaså att skapa levnadsvillkor i medveten avsikt att orsaka gruppens fysiska undergång. 

Allt detta och mer därtill ligger i Hamas strävan gentemot den judiska nationen. 

Men när andra länder, och därtill den egna befolkningen, kan kritisera Israels regering och militär måste varje bedömare som inte är fullständigt politiskt eller moraliskt förblindad medge att det finns en radikal skillnad i uppsåt. Där palestinska terrorister slår till utan förvarning för att orsaka maximal död, gör Israel tvärtom allt de förmår för att förvarna så att civila kan fly. Där Hamas medvetet placerar stridande förband bland civila, försöker den demokratiska staten Israel så långt de förmår skydda civilas liv – på båda sidor. 

Under Israels 75 år som stat har den arabiska befolkningen vuxit kraftigt, både inom statens gränser och på Västbanken (Judeen och Samarien) och i Gaza. Anklagelserna om Israel som folkmördare är på flera plan verklighetsfrämmande.

Likafullt riktas sådan retorik ständigt mot den lilla och för sin överlevnad kämpande judiska staten, snarare än mot de krigshärdar där sådana diskussioner faktiskt har relevans, som i Kongo eller i Rysslands krig mot Ukraina. Världens ensidiga anklagelser just mot Israel tycks vila på andra motiv än en saklig bedömning av världsläget. Dessa angrepp syns snarare växa fram ur en religiöst och ideologiskt grundad antipati mot den judiska staten. 

Seriösa samhällsaktörer borde därför med emfas avvisa den här sortens anklagelser och i stället rikta sådana åt det håll där de hör hemma – nämligen hos terrorrörelsen Hamas. Denna rörelse kommer att behöva stoppas för gott, för att trygga säkerheten hos det judiska folket och även hos den palestinska befolkning, som har lidit nog under långvarigt förtryck från sitt eget korrumperade ledarskap.