Dystra resultat om svenska skolan siar om landets framtid

I tisdags presenterade Skolverket den nya Pisa-mätningen, en internationell studie som undersöker 15-åringars kunskap inom läsförståelse, matematik och naturvetenskap. I år deltog 81 av världens länder. Från Sverige deltog ett representativt urval av drygt 6 000 elever.

Rapporten är ingen munter läsning för den som bryr sig om Sveriges framtid. Kunskap i matematik och läsförståelse är tillbaka på samma låga nivå som katastrofåret 2012. Av pojkarna räknas 30 procent som svaga läsare, medan det bland flickorna är 18 procent. 

Regeringen talar om ett historiskt tapp, en kunskapskollaps, en läskris. Johan Pehrson, L-ledare samt arbetsmarknads- och integrationsminister, kommenterade resultaten: ”Det är tydligt och tragiskt att Sverige blivit bildningslandet som inte kan läsa och ingenjörslandet som inte kan räkna. Pisa-resultaten visar att svensk skola behöver gå tillbaka till grunderna.”

Debattören Alice Teodorescu Måwe var lika skarp i sin kritik: ”Pisa-resultaten kan knappast komma som en överraskning för den som följt svensk skoldebatt: allt fokus på form och i princip inget på innehåll. En nation vars barn inte kan räkna och läsa är förlorad i den globala konkurrensen. Inga arbetsmarknadsåtgärder i världen kommer lösa det faktum att dagens barn saknar basala kunskaper men är marinerade i normkritik.”

Den svenska skolan befinner sig i ”a perfect storm”, alltså i en särskilt beklaglig situation som orsakats av en kombination av ogynnsamma faktorer.

Klassrumsklimatet är sämre än genomsnittet i OECD-länderna; i jämförelse med övriga nordiska länder har Sverige sämst klassrumsklimat. Lärarauktoriteten har nedmonterats med den förutsägbara följden att ordning och arbetsro försämrats.

Läraryrkets status har gradvis sänkts och i dag finns det många obehöriga lärare, inte minst på skolor i utsatta områden. Den stora invandringen, med efterföljande segregation, har gett större resultatskillnader mellan elever med inhemsk bakgrund och elever med utländsk bakgrund än i övriga länder i OECD.

Till detta kommer en allt svagare familjebildning, med minskad uppbackning i skolarbetet från hemmet. Bild och skärm har konkurrerat ut läsningen. Som jag nyligen hörde en rektor berätta: ”Jag frågade mellanstadieeleverna om de läst Pippi Långstrump. De svarade: ’Nej, men vi har sett alla filmerna!’” Om läsningen av Astrid Lindgren utgör en för hög tröskel ligger vi illa till.

Skolans kris måste mötas alltså på många fronter samtidigt.