Drogliberalt bakslag påminner om vikten av sannings­sägare

Ett återkommande kännemärke för vår tids debatt är tendensen att kollapsa ner i känsla och ideologi, snarare än att söka sanningen. Att i det läget fortsätta hålla fast vid en verklighets­baserad skildring av tillvaron har sitt pris, det kostar i popularitet. Att skarpt ifråga­sätta det paradigm som dominerar en samtids­debatt ger sällan sociala pluspoäng. 

Det kostar också i energi. Få personer orkar i längden se hur nyktra obser­va­tioner trampas under andras fötter. Men i längden är det fortfarande endast sanningen som håller i mötet med verkligheten.

De gammaltestamentliga profeterna utgör talande illustrationer av detta fenomen. Gång på gång berättas om hur den religiösa och politiska ledningen krokar arm med varandra och med folket i en tyst överens­kommelse om att blunda för realiteten och låtsas som att allt står väl till, även när landet står på katastrofens rand. 

Herrens profeter var sällan populära i sin samtid, men likafullt är det dem vi läser och håller för berättelsernas hjältar i dag, flera tusen år senare. De hade nämligen modet att rakryggat yppa sanningen, trots att de visste att det troliga resultatet skulle bli utanförskap, hån och initialt nederlag. De valde att kritisera synden, våldet och bortvänd­heten från Gud bland såväl de högsta som de lägsta.

Det modet hos profeterna hade kunnat rädda landet från undergång om den tidens makthavare hade lyssnat i stället för att slå dövörat till eller tysta budbäraren. Tänk om de i stället hade valt att lyssna till sanningen, då hade de kunnat slippa många av de svåra konsekvenser som profeterna varnade för.

Också vår tid står på flera områden i liknande situationer. En sådan är den radikala drogliberalism som Oregon införde för bara tre år sedan, där man som första delstat i USA legaliserade innehav av samtliga droger. Förhoppningen var att brottsligheten skulle minska och miss­brukare frivilligt välja vård och drogfrihet. 

Experter från hela fältet varnade samtidigt för de många riskerna med att göra droger ännu mer åtkomliga än tidigare. Även denna ledarsida skrev bistert att ”ett barn skulle nå samma slutsats”. Såväl experter och ledarsidor som andra kritiker talade dock för döva öron. Den liberala politiska majoriteten ville inte notera de baksidor som varje tänkande människa kunde se. 

Och de lät andra betala priset.

Kostnaden för detta experiment i strid med beprövad erfarenhet och sunt förnuft blev hög – så hög att samma politiker bara tre år senare nu har dragit tillbaka lagen igen. Antalet överdoser gick ifjol över alla gränser, och den drogrelaterade brottslig­­heten drabbade vanligt folk så svårt att ropet på ett stopp till slut nådde ända in till delstats­kongress och guvernör. Verklig­heten kom ifatt deras naiva utopi fortare än de flesta anade. 

Men ingen nykter människa kunde säga att det var någon överraskning.

En kristen opinionsbildare får vänja sig vid att ropa i motvind i de flesta frågor i en sekulär samtid. Så viktigt då att fortsätta tala, även när få vill lyssna. Processen i Oregon påminner om vikten av att sannings­sägaren orkar hålla fast, även när de nedlåtande orden haglar och karriär­möjligheterna stängs när samtiden hellre lyssnar till lögn än sanning. 

Om ingen lyser med ljuset, dränks till slut hela landet i mörker. När en kultur skjuter sig själv i sank behövs människor som frimodigt står kvar som den vuxne i rummet. 

Eller kanske som det lilla barnet i sagan – den ende som valde att ärligt se verklig­heten och säga sanningen om kejsaren som passerade utan en tråd på kroppen, och yttra de förlösande orden: ”Kejsaren är naken.”