Bibeln är ingen manual för vilken politik som ska föras

Politiskt lever vi i omvärderingens tid, inte minst när det gäller frågor om migration, kultur och nationell identitet. 

Senast i raden av politiker som ställt sig i kö till botbänken är Anders Borg, finansminister i Alliansregeringen 2006–2014. I Expressen säger han: ”Vi begick misstag, rätt stora misstag, och det kommer ta rätt så lång tid att åtgärda det.” Sverige hade ”höga humanitära ambitioner”, säger Anders Borg, men konstaterar också – med hänvisning till hur kriminalitet och hederskultur har brett ut sig – att ”kostnaden har ju visat sig vara väldigt hög”.

I SVT:s ”30 minuter” intervjuade Anders Holmberg ärkebiskop Martin Modeus. Han fick frågan: ”Om man spetsar till det lite: Kan man vara för ett stopp för invandring och ändå vara en god kristen?” Och ärkebiskopen svarade: ”Det tycker jag absolut att man kan vara, därför att man kan, utifrån olika perspektiv, komma till olika slutsatser.”

Påståendet väcker frågor om varför Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd (SKR) i så fall, högljutt och ensidigt, drivit på för en viss uppfattning om vad som är rätt migrationspolitik. Om det ”absolut” är så att det utifrån kristen tro finns olika hedervärda perspektiv på komplexa politiska frågor – som migration, integration och relationen mellan internationell solidaritet och att bygga en nationell samhällsgemenskap – måste det framöver radikalt påverka både Svenska kyrkans och SKR:s opinions­bildning. 

Åtminstone om man gör anspråk på att företräda kristna i landet.

Traditionellt har kristna väljare fördelat sig över det politiska fältet. Tänk på Broderskapsrörelsen inom Socialdemo­kraterna, Frisinnet inom det som i dag är Liberalerna och de många kristna som hörde hemma i det som i dag är Moderaterna. Det beror på att Bibeln lika lite är en manual för vilken politik ett land i en viss given situation bör bedriva som den är en uppslagsbok i natur­vetenskapliga frågor. 

Men på samma sätt som den allmänna debatten varit förhäxad av Sverigedemo­kraternas entré har den kristna opinions­bildningen också varit paralyserad. Med följden att den tidigare öppenheten att ”goda” kristna kan inta olika ståndpunkter när det gäller politik, inklusive migrations­frågor, inte längre varit självklar. Den öppenheten behöver komma tillbaka.

Övermodigt påstod sig Carl Bildt en gång i tiden företräda ”den enda vägens politik”. Men en sådan finns inte, allra minst i svåra frågor som migrationen i dag utgör. För politik är alltid en kompromiss, ett resultat av avvägningar mellan olika viktiga perspektiv.