Bättre att stödja äktenskap än att uppmuntra till skilsmässor

Den kultur där en människa föds och växer upp kan liknas vid en guldfiskskål där vi simmar runt, ofta utan att reflektera över innehåll och färg i det egna vattnet. Tankarna i den egna kulturen upprepas så ofta att vi snart tar dem för givna, trots att det vatten vi simmar i kanske egentligen har en rätt udda kulör, eller har förändrats avsevärt över tid. Den svenska stats­individualismen är ett sådant fenomen, särskilt tydligt på området familjen.

Senaste avsnittet av Sveriges Radios program Kropp och Själ är ett typiskt exempel på detta. Avsnittet har temat ”Varannan vecka-livet”, och handlar om den moderna svenska tillvaron där separationer är vanliga och barnen flyttas runt mellan föräldrarna. Erfarenheter från verkligheten visar vilken smärtsam upplevelse en skilsmässa kan vara för både pappa och mamma, och inte minst för barnen. Radio­programmet trallar dock mest på i dur, och berättar om alla fördelar med att få varannan vecka barnfri. Visst kan det uppstå en del logistiska svårigheter, och nog kan man känna lite saknad ibland. Men det mesta brukar ordna sig fint, försäkrar experterna. Och barn är ju så flexibla, så de klarar sig säkert.

Programmets utnämnda experter var dock märkligt, men förutsägbart, tystlåtna om eventuella belägg för skilsmässornas förment oproblematiska natur. En massiv internationell forskning pekar nämligen på att skilsmässor har dåliga konsekvenser för både föräldrar och barn, vilket vårens rapport ”Den goda familjen” från Clapham­institutet visar. Men eftersom individens oberoende har fått rollen som centralt värde i vår tids Sverige måste skilsmässor hanteras som ett viktigt frihetssteg, och då blundar man gärna för de problem som åtföljer.

Det finns förstås destruktiva hem där en skilsmässa ibland kan vara enda lösningen. Men det finns också goda exempel på hur samtalshjälp och ett förnyat fokus på äktenskap och familjen kan upprätta också hem med ganska stora problem. Det är talande att det långa radio­programmets enda lösning på familje­problem var att hitta ett smidigt sätt att genomföra sin separation. Men tänk om man kunde satsa energin på att hålla samman familjer, i stället för att underlätta skilsmässor? Tänk om man kunde lägga fokus på att återupprätta kärleken mellan makar, i stället för att betrakta dem som i programmet, som ”blivande ex”.

Uppfostran sker inte enbart i hemmet. Den sker också i skolan, via medier och andra samhällsinstitutioner där hängivna sociala ingenjörer kan nå stora resultat. Alva Myrdal är en av världens mest framgångsrika på detta plan. Nästan på egen hand lyckades hon övertyga först kultureliten, därefter det egna social­demokratiska partiet om att individen behövde brytas loss från familjens fjättrande band för att finna lyckan i livet. 

Till slut kunde denna vision lanseras så starkt i den svenska samhälls­kulturen att bara de mest konservativa rösterna orkade fortsätta fråga om de nya idéerna verkligen var så fantastiska som samhälls­reformatorerna menade. Först i 80-årsåldern började Alva Myrdal själv göra sådana reflektioner, och fundera över om det hon nu kallade ”den extrema kvinnokampen” blev så lyckad som hon hoppats.

För att få perspektiv på vår egen svenska guldfiskskål är det klokt att ibland försöka hoppa ut ur skålen och titta på den från utsidan. Vi borde därför bli mer aktiva i att granska den svenska familjesynens idéer och resultat. Hyper­individualismens facit är knappast gott. Samhället bör därför bli mer aktivt i att stärka äktenskap och familjer, inte understödja att fler spricker.