Vem är konservativ egentligen?

I en lång artikel i tidningen Vi 2/2011 skriver Ann Lagerström om den nya konservativa generationen. Hon noterar med en illa dold rysning hur unga människor har börjat sticka och drömmer om att ha middagen färdig när partnern kommer hem från jobbet. Hur katrinplommon och tryckkokare kommit på modet igen och hur 25-åringar värderar högst att ha ett jobb, betala skatt och bygga upp ett bra liv för sina barn."Kan utvecklingen gå bakåt?" frågar sig Lagerström förskräckt och hänvisar till att trenderna, som exempelvis hövolmsfrisyrer, ett ökande antalet giftermål och det överväldigande intresset för Mad Men-serien, pekar på en längtan till ett pånyttfött 60-tal: "Decenniet andas pengar, jobb, sociala reformer, den sexuella revolutionen och studentuppror. Det vet jag som var med."Annars kan man ju vända på kuttingen och tänka att utvecklingen i stället går framåt, efter ungefär 50 års kräftgång från det 1960-tal där en radikalt självupptagen, politiskt naiv och hårt dogmatisk generation snabbt besatte alla maktpositioner i samhället och präglade det enligt sina värderingar. Ett halvsekel senare ser de oroligt på när deras barn och barnbarn plötsligt omvärderar och ibland avfärdar deras världbild, den enda rätta och självklara. De radikala har blivit de reaktionära.Snacka om konservativt.