Historia
Tystnad från politiker om legalisering av barnpornografi
Tre före detta socialdemokratiska ministrar har under fyra års tid vägrat att svara på frågor från Mikael Svanberg, forskare vid Karlstad universitet, om beslutet att legalisera barnpornografi i Sverige. En av dem, Lena Hjelm-Wallen, vill inte heller svara på Världen idags frågor när vi kontaktar henne.
Publicerad
Senast uppdaterad
I början av 1970-talet menade S-regeringen att barnpornografi var ett rimligt pris att betala för en hög grad av yttrande- och informationsfrihet. Det säger forskaren Mikael Svanberg och menar att det var en av bakgrunderna till att barnpornografi legaliserades 1971.
– Jag föddes själv några dagar efter det att 1971 års beslut trädde i kraft. Under arbetets gång har jag därför frågat mig vad det är för land som jag har vuxit upp i. Alla de som ansvarade för besluten har varit väldigt tysta under väldigt många år, säger Mikael Svanberg.
Han berättar att han har skrivit till tre av de ansvariga ministrarna, men att ingen av dem har svarat.
– Det har förvånat mig, säger han.
Enligt Svanberg har Lena Hjelm Wallén, som senare blev minister, ett ”särskilt stort ansvar”.
– Hon satt i konstitutionsutskottet (KU) när frågan behandlades där, och i justitieutskottet stretade hon emot varje försök till återreglering, säger han.
Lena Hjelm Wallén vill inte svara på frågor från Världen idag om besluten att godkänna barnpornografi.
– Nej, det är inget jag vill kommentera, för jag har inget specifikt minne av hur vi resonerade då, säger Lena Hjelm Wallén.
Men Lena Hjelm Wallén var inte ensam om att släppa igenom besluten. Ingen minister i regeringen uttryckte reservationer mot justitieminister Lennart Geijers förslag att utvidga definitionen av yttrandefrihet till att inkludera legalisering av barnpornografi.
– De manliga ministrarna intervjuade jag inför utgivningen av min bok om författningsdebatten i Sverige 1965–1980 då vi hade relativt långa samtal. På fyra år har jag inte fått något svar, trots att jag skrivit debattartiklar i ämnet, säger Mikael Svanberg.
Förslaget godkändes av en stor majoritet av den nya riksdagen den 10 februari 1971. Fyra talmän eller blivande talmän (Henry Allard, Ingemund Bengtsson, Thage G Peterson och Birgitta Dahl) samt fyra statsministrar eller blivande statsministrar (Tage Erlander, Olof Palme, Ola Ullsten och Ingvar Carlsson) – röstade för förslaget, konstaterar Mikael Svanberg.
I Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna röstade i princip alla ledamöter ja till förslaget, men det fanns även folkpartister och några få centerpartister som gjorde det.
Världen idag söker de tidigare ministrarna via S-kansliet men har ännu inte fått något svar.
