Söndag utan kommers

Där fanns inga plastkassar som tyngde ner armarna på halvspringande män på väg in i nästa butik. Där möttes inga köplustglansiga kvinnoögon med eurotecken mellan ögonvita och pupill. Där hördes inga skrikande, snoriga barn med två ordsmeningen: Vill ha!! Inga som rusade och sprang var där.
Jag var med om det själv. Jag promenerade tillsammans med barnfamiljer och medelålders par. Vi kunde gå sakta och småskämta med folk runt oss. Vi kunde flytta oss för några ungdomar som hade mer bråttom än vi, men ändå inte skränade ut sin förtursrätt till vare sig trottoar eller gata. Vi kunde stanna upp och köpa en liten strut varma rostade kastanjer, men inte hitta en massa marknadsstånd med tingel-tangel eller ens GB-glass. Hade gatan varit av guld, kanske jag lite romantiskt trott att jag var på söndagspromenad i himlen. Husen längs med gatan var ofta obeskrivligt vackra med sina pelare och ornament. Gatan var ren. Den stora trappan upp mot helgedomen kändes större än någonsin och människoströmmen pulserade av liv och vila och nyfikenhet. Några stannade upp. Några kramades. Några kysste varandra och små barn vilade i trygga famnar.
Nej, det var inte i himlen jag hamnat. Jag hade förresten inte väntat mig att finna så många klädbutiker eller skoaffärer eller diamanter till försäljning "där uppe" heller, om och när det blir dags.
Men jag blev förvånad när klädbutikerna och diamantaffärerna här var stängda. När intresset bland människorna som flanerade var mer riktat mot varandra än mot den yppersta design man kunde ta del av i skyltfönstren. Jag blev förvånad över att människorna och inte krämarna "ägde gatan", att inte ens köpkraften av hundratusentals (ja, vi var så många) flanerande tvingat fram affärsöppet "alla dagar från 11-23". Affärerna var helt enkelt stängda. Det var röd dag/söndag. Några kunde stanna upp och fortsätta samtalen i glasskaféet på hörnan eller sittande i något av Spanska Trappans alla steg. Känslan av helt frånvarande stress och krämarkrav var påfallande.

Det här hände mig i Rom och i kvarteren kring Spanska trappan. Det hände förra veckan. Det hände 2011. Butiker, affärer, köpcentra, håller stängt. Politiker i detta märkliga "Berlosconiland" tycker ännu att människovärdet är viktigare än kassaflöde in absurdum. Själv kunde jag bara se att de flanerande människorna gillade läget.
I varje fall just då, utan köpkassar och nya ting föreföll de prioritera familj, samtal och gemenskap.

Siewert Öholm
siewert.oholm@varldenidag.se