Politisk trängsel till vänster

Gudrun Schymans avgång som partiledare från Feministiskt initiativ (FI) orsakade spekulationer kring om hon skulle bli partiledare för Vänsterpartiet. "Är det en slump att Jonas Sjöstedt meddelar sitt intresse för partiledarjobbet i vänsterpartiet (V) samtidigt som Gudrun Schyman slutar som partiledare för Feministiskt initiativ?" skrev exempelvis PM Nilsson på Newsmill, medan Stig Henriksson, kommunalråd i Fagersta (Sveriges starkaste fäste för vänsterpartiet), förespråkade en sammanslagning av Vänsterpartiets och FI, med Jonas Sjöstedt och Gudrun Schyman som talespersoner.
Det inträffade visar att Gudrun Schyman fortfarande är en politisk kraft att räkna med.
Även om Gudrun Schyman själv förnekade att hon stod till förfogande som partiledare för V (mest för att det var män som nämnt tanken), uttryckte hon ändå stor politisk ambition med sin kommunalpolitiska gärning i Simrishamn: " Vi har alltså ambitionen att i Simrishamn göra det som skulle behöva göras över hela landet."

Sverige har i dag en borgerlig regering som i stor utsträckning förvaltar en socialistisk familjepolitik. Den statliga styrning som Gudrun Schyman och hennes kollegor förespråkade på 1970- och 1980-talen, är i dag Alliansens officiella politiik. Statsminister Fredrik Reinfeldt uppmanade följaktligen i slutet av förra året kvinnor att göra karriär, och lämna deltidsarbetena (det vill säga barnen) bakom sig. Att kvinnor arbetar deltid "återspeglar ett samhälle där kvinnor tar ett stort ansvar för oavlönat arbete i hemmet och balanserar det med att gå ned i arbetstid".
– Men det är många gånger inte bra för kvinnorna. Det kan leda till sämre pensionsutveckling och sämre möjligheter att stå på egna ben med en egen ekonomi. Det är en frihetsinskränkning, varnade Fredrik Reinfeldt.
Det skulle vara enkelt att ändra pensionsreglerna så att kvinnor och män som vill stanna hemma med barnen inte diskrimineras. Men i Fredrik Reinfeldts och Gudrun Schymans värld finns det inga föräldrar som vill ta hand om sina barn själva. Och barnomsorg är inget riktigt arbete.
Om det inte gäller andras barn, förstås.
Och i statlig regi, naturligtvis.