Krönika av Marcus Jesus radikalitet ger hopp

Jag läser om Jesu liv i offentligheten. Hans karriär varade inte så länge. Den delen av hans liv som evangelierna talar om är ju så försvinnande kort. Han hann knappt börja predika hjärtats väg innan människorna spikade upp honom på korset och lät honom dö som ett djur.
Jag läser med stor behållning pastor Ulf Ekmans bok med dagliga betraktelser. I början var den boken som en brännmanet i mina händer. Mina fördomar om den "kristna högern" var djupt rotade.
Sedan var jag på besök i Uppsala och möttes av vänliga, innerliga, troende och varma människor. Det jag läser handlar mycket om solidaritet, barmhärtighet, mod och värnande av de svaga i samhället.
Hur mycket "kristen höger" är det?
Det är fantastiskt att få dörrar öppnade i tron. Jag läser och läser, kritiskt som alltid, men också med öppet hjärta.

Jag är mer nyfiken på alla de där åren vi inte får veta något om. Jesus måste ha anat tyngden i kallet, uppgiftens oerhörda krav på noggrannhet och värdighet. Vi får inte veta mycket om hans köttsliga far, Josef. Han försvinner tidigt ur bilden. Han ersätts av kallet. Den himmelska fadern är allt annat än mild och varsam mot Josef.
Hur såg Jesus ungdom och uppväxt ut? Hur många ensamma timmar hade han där i sin lilla by?
Var det någon som såg Guds son promenera och tala för sig själv i utkanten av byn, på stigen ner mot vattnet? När insåg han att uppgiften som blivit given honom skulle ta livet av honom?

När moderna konstnärer försökt skänka vardaglig verklighet åt Gud blir det ofta fel. Bilderna skaver på något sätt. "Åh, kolla! Jesus i snickarbrallor".
Det är ett sorts fattigdomsbesked att vi inte ens äger inlevelseförmåga nog att skapa egna bilder av Jesus i vår tid, här och nu. Hans kval är våra kval. Hans tid ligger långt bakåt, men hans gärning är en eld genom historien, en eld som aldrig slocknar.
Vi är många som inte skulle klarat oss utan den där elden. Vi samlas där varje natt, sätter oss ner tillsammans och håller våra valkiga händer över elden medan mörkret skingras som rök ovanför träden.
Den italienske mästaren Caravaggio har målat fantastiska tavlor av när lärjungarna kallas av Jesus. Bilderna lever verkligen. Han placerar, utan att bli vulgär, sina människor av kött och blod i sin egen nutid.

När jag läser om Jesus radikala livsgärning fylls jag av hopp. Jag är aldrig ensam. Min tro är just det, en tro. Jag missionerar inte. Jag berättar. Jag skriver.
Jag tänker mycket på Gud nu för tiden. Jag har sänkt ton och sänkt min gard. Jag håller på att montera ner min rustning. Jag håller på att bli en sådan författare som jag redan trodde att jag var.
Jag ska samla ihop mig. Tron är ingen frälsning här och nu. Tron är en gammal vän i blöt ytterrock som liksom alltid finns där, som man hejar på i trapphuset fast man egentligen inte känner honom.
Men i kyrkan vill jag få vara ifred.

Marcus Birro
författare och poet