Krönika av Marcus Grenar på samma träd

Min tro är i ständig rörelse. Jag har levt med bönen hela mitt liv. Runt detta liv och denna tro har jag genomlevt flera katastrofer. Jag har rest mig och överlevt. Jag har begravt två för tidigt födda barn och fullständigt fått revidera min syn på när ett liv blir ett liv. Jag har tagit mig ut ur ett svårt missbruk.
Tillsammans med människor som älskar mig för den jag är, och tillsammans med ibland undanglidande Gud, har jag lyckats vända en för tidig död till någon form av värdighet och ett anständigt liv med arbete, nykterhet, familj och framgång.
Det är uppenbarligen skillnad på Gud och Gud. När jag för några år sedan "kom ut" som katolik lät reaktionerna inte vänta på sig. Jag blev beskylld av allt och alla, för att vara abortmotståndare, böghatare, reaktionär och fruktansvärd.

Tommy Körberg (av alla människor) gick för någon vecka sedan ut och förklarade att jag "genomgått en väldigt otrevlig personlighetsutveckling" sedan jag blivit nykter.
Det är lite rörande sagt. Jag har aldrig träffat Körberg, alltså är det rimligt att anta att han vet ganska lite om min utveckling. På alla plan.
När en katolik tror eller känner en övertygelse om någonting är det för alla andra självklart att hon tycker och tänker som hon, just för att hon är katolik. Fördomarna är många. Den kollektiva skammen som vi troende ska känna för vad präster gjort i Guds namn känner inga gränser.

Min tro är radikal. Det är en förlängning av vänsterns gamla solidaritetstanke. Jag lär mig ödmjukhet dagligen. Det är vad tro är för mig. Att försöka göra avkall på allt det som är jag i mig.
När nu Sverige drabbats av en terrorattack, bara några meter från fullständig katastrof, så blandas dock korten av de rättänkande. Plötsligt är det inte religionens fel att bombmannens spikar nästan mördade hundratals julhandlande flanörer mitt i Stockholm. Vissa försöker till och med skuldbelägga svenska soldater i Afghanistan för dessa vidriga mordförsök (ja, i plural).

Om bomben verkligen hade mördat alla de där människorna, hade då dessa rättänkare tyckt att det är något man får vara beredd på?
Det är uppenbart att islam har en extremt våldsbenägen gren. Det är uppenbart att de allra flesta muslimer inte står bakom terrorattacker. Men det är ändå i deras guds namn som dessa barbariska handlingar äger rum.
När en del fotbollsfans härjar som värst brukar media snabbt fördöma det som hänt och nästan alltid låter argumenten på samma sätt. Det är inte riktiga fans som slåss. Men det är inte sant. De som slåss i sina klubbars namn skulle hävda motsatsen, att det är de som är klubben. De ser sig som soldater i främsta ledet.
Likadant är det med terrorgrenen på det muslimska trädet. Det är en gren på ett träd. Men det är lika fullt samma träd.


Marcus Birro
författare och poet