Krönika av Birgitta Ekman: Hästtjejen vaknar till liv

Jag vet att det inte är någon idé att längta efter våren redan. Man ska inte inbilla sig att det blir någon lättnad på vintern än på länge, i detta nordanland. Men nog tycker de flesta av oss att vi fått snö så det räcker nu? Ibland är den fluffig och mjuk, ibland isig och tung. Infarten till vårt hus är absolut livsfarlig nu, bucklig och glashal. Jag måste göra något åt det. Men visst är det lätt att glömma saker så fort man har dem utom synhåll? Sedan är det plötsligt för mörkt, för sent, för bråttom. Nu måste jag (eller maken) verkligen ta tag i det här med isen. I går skulle någon hälsa på spontant men ändrade sig vid staketet och sms:ade i stället. Och i dag kom några som Ulf fick rusa ut och leda in. Undviker man saker man egentligen måste göra, så får man alltså bara fler saker att göra, med större tidspress.

I en familj har man alltid små bekymmer, saker som man ber till Gud för. Det kan just nu vara förkylningar, vintertrötthet och liknande. Men i vår familj har vi dessutom fått in ett flera hundra kilo tungt böneämne – vår svärdotters nya häst! Han är en stor glädje för hela familjen, snäll och vacker och barnvänlig som han är. Och så upptäcks en spricka i en hov! Sorg och elände! Oro och pessimism lurar runt hörnet. I flera dagar har vi nu bett för denna häst och hans hov. Svärdottern har inte kunnat rida honom och naturligtvis har man undrat över de ekonomiska konsekvenserna av denna skada. Men i dag kom svaret och glädjens sol lyser åter över nejden. Veterinären var inte alls orolig, hästen fick en bättre sko under sin hov, allt ska läka och han får ridas. Friden är återställd.

Till våren ska jag nog våga mig på att rida denna häst. När jag var tonåring var jag ganska ny i Sverige och när jag flyttade till Uppsala som 12-åring fick jag förstås riktiga hästflickor till klasskamrater. En av dem var prästdotter och den andra läkardotter. Jag var en missionärsdotter med ganska snäv ekonomi. Jag följde med mina vänner till stallet och hemma hos dem beundrade jag deras fina (leksaks)-hästar med tillbehör. Min veckopeng var inte så stor och jag hade inte mage att tigga av mina föräldrar att få gå ridskola. Jag har för mig att en ridlektion då, cirka 1961, kostade fem kronor... Jag kan ju minnas fel, det kan ha varit 15 kronor. Hur som helst så var det för mycket för pastorsfamiljen med fem barn och det förstod jag. Men jag fick enstaka ridlektioner och det var fantastiskt kul.

Den rudimentära ridkunskapen fick jag senare användning av i Kanada när Ulf och jag hälsade på vänner. Aldrig har jag varit med om ett så vackert vildmarksäventyr som då. På hästrygg i Kanadensisk vildmark med kristallklara forsar, berg och dalar. Vi sov i tält och grillade fisk på sjöstranden. Men tro inte att jag fick vara helt i fred. Nej då, jag minns hur jag satt i mossan och korrekturläste något manus av Ulf. Sån"t är livet, men det är härligt!



Birgitta Ekman
Skribent och grundare
av IndianChildren