Ishallen som förvandlades till Oas

Vad får man om man blandar radikal förkunnelse och karismatisk frihet med det goda i Svenska kyrkans liturgiska och sakramentala tradition? Svaret finns i Kungsbacka ishall den här veckan, där Oasmötet just nu pågår.
– De här sakerna är bra var och en för sig, men tillsammans blir de dynamit, säger Berit Simonsson, ledare i rörelsen.
Nästa år firar de stora sommarmötena, som började 1992 i Hunnebostrand, 20-årsjubileum. Även om Berit Simonsson varit med och sett konferensens stora numerära utveckling, är hon helt på det klara med Oasmötets syfte, nu som då:
– Här är Jesus i centrum. Vi tillber honom och förkunnar om honom. Hemligheten är att vi förväntar oss att det ska hända något i våra hjärtan när ordet förkunnas. Därför har vi mängder av förebedjare redo efter predikan, säger hon.
Till mötet kommer deltagare från hela den svenska kristenheten – all frikyrklighet är representerad, samt katoliker och ortodoxa.
– Vi förhör inte någon vid dörren, här finns alla sorter, säger Berit Simonsson som talar om ”stynget som blir vår själ till liv”.
I år har, som traditionen bjuder, Oasmötet bytt stad – från Borås till Kungsbacka.
Anledningen till att man bara är på en plats två år i rad är att konferensledningen vill att mötet ska välsigna olika platser i Sverige.
– Men vi flyttar också för att Oasmötet är ett jättearrangemang för dem som arbetar frivilligt på platsen. Mer än två år är egentligen inte så särskilt bra, för då sliter man ut folk, och det är inte meningen, säger Berit Simonsson.
Med sig till Kungsbacka har konferensledningen den traditionella Oasbakgrunden i rött, gult och orange, som lyser upp ishallens scen. Framför den står de så kallade oljeprästerna, redo att smörja dem som vill med olja i pannan.
– Det är ett tecken på den helige Andes läkedom och inre helande. Ta denna betjäning i anspråk, instruerar mötesledaren Martin Jonsson, präst i Apelvikens församling i Varberg.
Dessutom är alla andra välkända Oaselement med, såsom biktprästerna med blå band, redo att ta emot syndabekännelser, eller gruppen med gröna band, som tar emot profetiska budskap från åhörarna. Med är också Jesus-kruxifixet av Eva Spångberg och de palmer som är tjusigt utställda utmed rinken.
Efter en timmes lovsång är det dags för diakon Ann-Ida Fehn, syster i Bergets kommunitet ”Den heliga treenigheten” i Rättvik, att predika över ämnet lidande utifrån Johannes 16:33.
Hon ser det paradoxala i att många människor i just lidandet erfar Guds beröring och närvaro.
– Härlighet och lidande hänger ihop. Därför blir frågorna, om vad som händer i vår relation till Jesus när vi kommer i kontakt med lidande, avgörande för om vår tro får fördjupas eller försvinner, säger hon.