Han drabbades av massakern den 7 oktober – nåddes av ropen på hjälp

Precis som vanligt på fredagskvällarna tillbringade Shai och hans fru Hava kvällen den 6 oktober 2023 i sitt hem i kibbutzen Kfar Aza, tillsammans med barn och barnbarn. Shai berättar att de hade bott i huset sedan de gifte sig 1961 och att det hade en underbar veranda och en blommande trädgård. 

På plats fanns sonen Einav, som kommit dit från Tel Aviv, sonen Omer som bodde i en annan del av Kfar Aza, samt dottern Shir, svärsonen David, dotterdottern Gaya, tre år, och nyfödde dottersonen Rani, som bodde i ytterligare en del av samhället. 

Shai berättar att de åt en god middag och att Shirs familj begav sig hemåt vid niotiden. Vid elvatiden begav sig Omer iväg och så gick de och lade sig. 

– Klockan halv sju på morgonen vaknade vi av larmet, berättar han. 

Som vanligt när sirenen ljöd satte de sig i säkerhet i husets skyddsrum tillsammans med hunden Tzvi och nu även med sonen Einav som sovit över. Men den här gången var artilleribeskjutningen något utöver det vanliga. 

– Jag pratar om hundratals raketer och granater, tio gånger mer än vad vi brukade drabbas av. De landade en efter en och det slutade inte förrän efter flera minuter, beskriver Shai. 

När sonen Omer kort därefter meddelade dem att personer med automatgevär hade skjutit mot hans bostad förstod de också att terrorister hade lyckats ta sig in på området. 

Genom mobilappen Whatsapp fick de sedan en ström av textmeddelanden från andra i Kfar Aza, ett samhälle med knappt tusen invånare, där Shai i princip kände till alla. 

– Överallt ifrån ropade folk på hjälp: ”Vi blöder. Någon här har blivit dödad. Det är terrorister i mitt hus. Kan någon komma?”, återger han. 

För att inte riskera sina egna liv kunde de dock inte göra annat än att sitta tysta kvar i skyddsrummet och hoppas att inga terrorister skulle hitta dem, samtidigt som de via Whatsapp höll kontakten med sonen Omer och dottern Shir med familj, som var i sina skyddsrum. 

Shai berättar att skyddsrummet i hans hus även var hans kontor, med en dator, tv och en säng. Och med tv:n på utan ljud kunde de se att även andra samhällen hade attackerats. 

Även om den israeliska armén gick till motangrepp så gick timmarna. 

Vid elvatiden på förmiddagen förlorade de övriga i familjen kontakten med sonen Omer. 

Och det blev kväll, och det blev natt. 

Vid tvåtiden på natten knackade soldater från israeliska armén på järndörren till Shai och Havas skyddsrum. Beskyddade av flera soldater fick de snabbt gå ut ur samhället till en större väg där det väntade bussar. 

I bussen som de hamnade i blev det cirka 50 människor och 20 hundar, uppskattar Shai, men ändå ingen hund som skällde. 

Shai hade fortfarande kontakt med sin dotter med familj och sade till soldaterna att han inte ville åka därifrån utan dem, men fick till svar att armén ännu inte kunde ta sig in i det området. Och efter ungefär en halvtimmes väntan tvingades de åka iväg utan dem. 

Först två timmar senare kunde armén rädda även Shir och hennes familj, som sedan kunde återförenas med Shai och Hava på ett hotell på en kibbutz i närheten av Tel Aviv, som blev deras evakueringsboende. 

Från 48-årige sonen Omer förblev det däremot tyst. Av vänner till honom fick de dock veta att han meddelat att hans bostad var under attack och han tänkte försöka ta sig till sina föräldrars hus. 

Efter tio dagar kom representanter för armén till hotellet och berättade att Omers kropp hade hittats och att han var död. Dagen därpå fick familjen begrava honom. Men mer exakt hur han dog eller var hans kropp hittades har familjen inte fått något svar på. 

Totalt dödades ett 60-tal människor från Kfar Aza, varav flera var Shais vänner. 

Dessutom visade det sig att Shai och Havas hus hade totalförstörts av explosion och brand när armén stred mot terrorister som hade tagit sig in i huset. 

Shai beskriver hur han kände både chock, sorg och frustration när han senare återvände till kibbutzen och såg förödelsen. När han gick omkring och tittade kom också tankarna på vad han visste hade hänt med andra som bodde där och som han kände. 

– ”I den bostaden dödades pappan, i den familjen blev kvinnan och hennes barn kidnappade till Gaza, i den bostaden sköts hela familjen – pappa, mamma, tre barn – i sängen och finns inte med oss längre”, återger han. 

Shais förhoppning är att återuppbygga sitt hem i Kfar Aza, även om han räknar med att det kan dröja flera år innan de kan flytta tillbaka. 

Vad hoppas du på inför framtiden, för dig och din familj? 

– Jag hoppas på fred. Jag hoppas på vila. Jag hoppas och ber att Israel ska återvända till ett normalt liv, vilket bara är ett hopp dessa dagar, kanske en dröm, säger Shai Hermesh.