Därför blir antalet judar i Malmö allt färre

Den före detta stadsarkivarien och Lundabon ska föreläsa om Malmös judiska historia.
– Idén är min egen. Efter alla incidenter och diverse politiska uttalanden, tyckte jag att något måste göras, säger hon, när hon tar sig tid för en intervju innan föreläsningen ska börja.
– Tänk om det bara kommer tio. Med sådana här arrangemang vet man aldrig, säger hon.
Men intresset för vad rubriken "Från synagogsbygge till kippavandringar" ska avslöja är stort. Redan långt före utsatt tid strömmar åhörare till Stadsarkivet och en skara förväntansfulla får besviket vända om eftersom högst 90 personer får vistas i hörsalen.
Förklaringen till uppslutningen ligger i ämnets aktualitet och föredragshållaren i förening. För Anna Svenson är ett känt namn i judiska kretsar. 1995 utkom hennes bok Nöden – en shtetl i Lund, som handlar om judiska immigranter i det lundensiska kvarter som från början hette Nya staden, men som på grund av fattigdomen i den kreativa folkmunnen blev till Nöden.
Så egentligen är det mest det judiska Lund hon kan bäst, men kunskaperna spiller över både på Malmö och på Sverige i stort. Hon berättar att judarna har en förhållandevis kort historia i Sverige. Judereglementet 1782 gav judar rätt att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, något senare även i Karlskrona och Marstrand. Men motiven bakom tillståndet var på intet sätt altruistiska.
– Judarna var kända som duktiga köpmän och behövdes för att utveckla Sverige, berättar Anna Svenson och fortsätter:
– Det var då i huvudsak tyska judar som kom. Familjer som Bonnier, Lamm, Schück, Mannheimer, Fürstenberg startade rörelser, blev väl integrerade och även rätt assimilerade.