Studera budskapet i Pride innan du ställer dig under flaggan

Nästa vecka utspelas det som, åtminstone bland svenska politiker och media, tycks uppfattas som landets viktigaste uttryck för demokratins bevarande: Stockholm Pride. En tillfällig besökare från en ideologisk planet en bit ifrån RFSL:s huvudkontor skulle dock troligen ge en annan slutsats av evenemangets fokus.

En saklig analys av det officiella programmet ger intrycket av Pride främst som ett uttryck för en stark sexualisering av det offentliga rummet och ett radikalt uppror mot etablerade normer, framför allt på relationsområdet. 

”Relationsanarki” lyfts i flera Pride­seminarier fram som ideal. Kinkykvarteret, med sitt fokus på våldsutövning, dominans och smärta i lusthöjande syfte, fortsätter som tidigare. Flera arrangörer lyfter även fram ”chemsex” – hur droger används som en del i sexlivet. Propagerandet för prostitution fortsätter, i år uppsminkat som ”sexarbete”. Arrangören Red Umbrellas hemsida visar dock att man i likhet med RFSL och RFSU vill legalisera prostitution. 

Om det offentliga Sverige verkligen tycker att dessa inslag är samhällsnyttiga kan de förstås gärna stödja arrangemanget. Politiker brukar dock i alla andra sammanhang vara negativa till våld, droger och sexköp. Men så länge Pride marknadsförs och tolkas enbart som något frihetligt och positivt, kan arrangörerna fritt fortsätta sin opinionsbildning och till och med få den applåderad av makten.

Man måste medge att det är skickligt agerat av arrangörerna.

Om vi i stället hade sänt in en företrädare från fornkyrkan att analysera årets Prideprogram, eller för den delen vilken kristen förkunnare som helst fram tills alldeles nyss, råder det knappast någon tvekan om vad omdömet skulle bli. Och det beror inte, som vår tids liberala kristna gärna vill göra gällande, att tidigare generationer bara var okunniga om sexuell identitet. Nej, kollisionen går mycket djupare än så.

Kristen tro har sedan begynnelsen utgått från att människan sedan skapelsen är man och kvinna och att Gud har sammanfogat dessa i äktenskapet, som är sexualitetens naturliga plats. Pride driver en helt motsatt filosofi, där individen är alltings centrum, och det är därför alltid i grunden gott att bryta upp från religiöst grundade normer.

Den som tvivlar på värderingskrocken kan bara ta en titt i programmet. Vissa inslag ger en uppenbart kontrafaktisk bild av kristen tradition. Svenska kyrkan håller exempelvis seminarier om medeltida teologi kring ”könsöverskridande identitet” och ”samkönade bröllop”. Stockholm Pride själva håller seminarium om hur illa hbtqi-barn mår i vissa religiösa miljöer, och Svenska kyrkan ordnar seminarium som kritiserar tvåsamhetsnormen.

RFSL håller samling om att stoppa omvändelseförsök, exempelvis att någon ”utsätts för religiös förbön”. Amnestys enda seminarium är ännu tydligare och förklarar religionen som en av de viktigaste krafterna mot transrörelsen, och därför ”bekämpar vi den med aktivism”. 

Frågan handlar alltså inte – så som det ibland framställs i den frikyrkliga debatten – om att kyrkor bara behöver bli mer välkomnande gentemot homosexuella. Det verkliga ärendet för hbtq-rörelsen är större än så. Det är att bekämpa religionens grundläggande ideal och ersätta dess syn på kön och moral med en ultraprogressiv filosofi, där individens oberoende är det enda värde som återstår.

Varje aktivist som vill stödja Pride står förstås fri att göra det ändå. Men vanliga samhällsmedborgare och församlingsmedlemmar som är inriktade på att stödja utsatta grupper bör överväga noggrant vilket budskap Prideflaggan faktiskt innehåller innan man ställer sig under den.