Russell Kirk banade väg för nykonservatismen

År 1945 låg diktaturerna slagna och folkstyrena hade segrat. Efter kriget, där många män stupat, kunde en ny tro på det godas roll i världen ha växt fram – kan man tycka. Men i flera stater var snart en kamp i gång mot både traditioner och kristen tro. 

Adolf Hitlers lära utpekades av vissa som ”konservativ”, medan Stalins Sovjet hyllades för dess bidrag i att störta Hitler. Hitler var dock mer en revolutionär person, inte bara en diktator. Han bekämpade kristen tro och bedrev en aggressiv nationell självhävdelse.

I Hitlers värld skulle ”de starkaste” överleva.  

I Storbritannien, där högerpolitikern Winston Churchill lett kriget, blåste efter 1945 vänstervindar, så även i USA. Det demokratiska partiet segrade i USA genom att återuppta president Roosevelts reformprogram New Deal från 1930-talet. Människorna ville njuta av fredens överflöd igen. 

En del såg dock farorna med denna materialism. Till dem hörde den unge akademikern Russell Kirk (1918–1994). Med skotskt påbrå och uppvuxen i ”rostbältets” Detroit såg Kirk att mitt i USA:s välstånd fanns en krypande fattigdom – den som består i att själslivet utarmas av det materiella. 

Tidigt anade Kirk att en renässans för tidlösa värden krävdes. Han ville som katolik öppna människors blick för den gudomliga verkligheten. Han berörde tydligen något väsentligt, för hans böcker mottogs väl. 

När Kirk 1953 gav ut verket  The conservative mind hade det ”kalla kriget” inletts. Freden verkade glömd. Andan blev snart hätsk mellan Väst och dess förre vapenbroder Sovjet, och misstro och upprustning följde.

I USA satsades all kraft på att hålla tillbaka Sovjetmakten. Det hedrar Kirk att han – utan att vara naiv inför Sovjets avsikter – avstod från att delta i detta ”krig”. Han valde att skildra ett urval av tänkare som han ansåg var lämpade att inspireras av. Boken fick god kritik och har getts ut i flera upplagor. 

Russell Kirk förelade sig en stor uppgift i boken The conservative mind. Han ville visa på USA:s levande arv från kristna teologer, statsmän och lärda jurister. Även poeter och diktare fick en hedersplats.

Kirk ansåg att landet höll på att glida in i farliga spår. Den gamla troheten mot kyrka och Bibel, likaså egenansvaret hos de puritanska nyodlarna, var försvagat. Landets människor hade genom den statliga välfärden frånsagt sig ansvar, och samhället försvagades därigenom. Den moderne amerikanen förstod inte längre varför de principer som väglett George Washington och grundlagsfäderna måste upprätthållas.

Det tidiga USA var visserligen en republik. Samtidigt satte den inte jämlikheten utan den lagstyrda friheten främst. Dess ledare erkände att det krävdes vad Kirk kallar en ”naturlig aristokrati”.

Styresskicket sökte begränsa det direkta folkliga inflytandet. Snarare försåg USA:s grundlagar makten med olika bromsar, som skulle försvåra för intressegrupper att få sin vilja igenom. Genom att tvingas förhandla och enas innan de gick i konflikt med andra grupper skulle politikens beslut få högre kvalitet.

För Kirk måste en politisk ledare – inte minst USA:s president – vara så skolad och äga sådan erfarenhet att han insåg vad de var satta att vaka över. De borde också ha mer än bara en basal insikt i etiska och religiösa ting. Enligt Russell Kirk hade grundlagsfäderna George Washington och John Adams ägt sådana egenskaper.

I Kirks egen tid lät presidenterna ofta materialismen råda och underblåste den även för att få makt. 1950-talets man i Vita huset, Ike Eisenhower, godkände han, medan Kirk saknade ord för kylan och cynismen hos Lyndon B Johnson (vicepresident 1961–63, president 1963–69). 

Hur mycket Kirk än värdesatte förnuft och vett insåg han att flertalet lyssnar på den röst som anlitar fantasin och som intuitivt anar deras behov. Bland dessa gestalter finns de bästa författarna, de stora berättarna.  

Russell Kirk påminde om vad en litteratör som Sir Walter Scott (1771–1832) hade betytt med sina romaner för att få 1800-talets läsare att ana de större sammanhangen. Sätta ihop en historia klarar många av, men Scott var en människokännare och gav sina berättelser psykologisk trovärdighet.

Fastän den brittiske tänkaren Edmund Burke (1729–1797) på lysande sätt hade försvarat tradition och lagbunden frihet, var det Scotts historiska roman Waverley som väckte publikens öra.

I nyare tid skulle Kirk kunna peka vad på namn som C S Lewis och J R R Tolkien med liknande succéer har betytt. 

Tyvärr kan fantasin också leda oss in i stämningar som är verklighetsfrämmande och rent bedrägliga. Ett exempel är Karl Marx kommunistiska manifest, präglat av ett så bildrikt och medryckande språk att det tände en overklig entusiasm.

Också i USA skrevs bra och dåliga böcker. Fastän James Fenimore Coopers (1789–1851) äventyrsböcker om de amerikanska indianerna skrevs utifrån en realistisk syn på frihet och folkstyre, lockade han andra att idealisera indiansamhället. I Rousseaus sentimentala anda, filosofiskt glorifierande av naturtillståndet som inte är fördärvat av den moderna civilisationen, tedde sig detta indiansamhälle lyckligt fritt från kulturens tristess och bekymmer.

Vad gäller konservatismen i Europa tar Kirk främst upp engelskspråkiga gestalter och verk. Utöver Burke ägnar han sig åt 1800-talstänkaren och poeten Samuel Taylor Coleridge (1772–1834), som hänfört sina läsare med poem som Kublai Khan och Den gamle sjömannen; bägge kom för övrigt till efter märkliga drömupplevelser.

Men Coleridge insåg också vad britternas kristna tro betydde och hur den angav tonen för deras samhälle.

Att andan i Coleridges tidiga 1800-tal höll på att ändras i kommersiell riktning stod samtidigt klart. Det gjorde att folks självkontroll och förmåga att klara mer krävande uppgifter avtog. För Coleridge förkroppsligades den nya krassa nyttotanken av tänkaren Jeremy Bentham (1748–1832), som förebådade mycket av vad Marx sedan skulle hävda. 

Med den legendariske premiärministern, Benjamin Disraeli (1804–1881) fick fantasin, eller balansen mellan det visionära och det praktiska tänkandet, åter röst i brittisk politik.

Den Disraeli som i romantisk stil gjorde drottning Victoria till kejsarinna av Indien, höll också ett fast grepp om parlamentet. Han såg inte bara det yttre spelet (”Politik är det möjligas konst”) utan insåg riskerna med att rösträtts- och valkretsreformerna hade hjälpt fram de affärsidkande skikten i städerna, på landsbygdens bekostnad.

Det betydde att politiken snävades in. Folkstyret vidgades något, men på lantadelns bekostnad, då dess ärvda syn på nationen som en helhet fick mindre spelrum.

Kirk tar i sin bok även med 1800-talsteologen John Henry Newman, som gick en högkyrklig väg genom att grunda Oxfordrörelsen, för att senare övergå till katolicismen.

Kirk tar fasta på Newmans kritik av modern naturvetenskap som en osäker kunskap utan tro. Den saknar den grund av tillit, enligt honom, som krävs för genuin kunskap och kraftfullt handlande.

I sin bok The conservative mind visar Kirk vad det konservativa uppdraget innebär, och även vad som sker då ingen tar sig an det. Han är dock inte okritisk till dem som har sökt uppdraget. Han inser vad som brister hos många så kallade konservativa, och dessa brister tycks lika tragiska som själva de destruktiva idélärorna. 

I en rad verk har Russell Kirk fördjupat aspekter av det han i sitt första verk ansåg utmärka konservatismen. En senare, ganska förbisedd bok är  The roots of American order från 1974, där Kirk spårar de källor i form av idéer och samhällsformer, alltifrån antiken, som gynnat Amerikas uppkomst.

Boken rekommenderas varmt då den är minst lika läsvärd som The conservative mind.