Färgsprakande musikfest med berörande budskap 

Maria (spelad av Fiona Palomo) befinner sig på marknaden i Nasaret med sina systrar. De är ivriga och förväntansfulla över Marias stundande trolovning, samtidigt som Maria själv är bekymrad. Vad ska hända med hennes drömmar? 

Snart blir myllret och ljuden från marknaden till en melodi och inom kort växer scenen till ett fullskaligt musikalnummer – och jag älskar det.

Det är fantastiskt att se historien som gestaltats så många gånger om i julkonserter, skolpjäser och lokalt anordnade julspel ta plats och breda ut sig på bioduken. 

Det är familjevänligt, lättsamt, glatt och med glimten i ögat. Men här finns också spänning, djup och starkt berörande scener. 

Musikalfilmen Journey to Betlehem är producerad av svenske (men boende i USA sedan många år tillbaka) Adam Anders, och tillsammans med Peter Barsocchini (som bland annat skrivit manus till dundersuccén High school musical) har de också skrivit manus. Samtliga låtar är skrivna av Adam Anders, hans fru Nikki och musikproducent Peer Åström. 

Och det är riktigt bra. Medryckande och dansvänliga nummer, finstämda duetter och starka ballader. Herodes (spelad av välrenommerade Antonio Banderas) levererar ett rockigt nummer, och de vise männen bidrar med mycket humor och värme. 

Som kristen är man väl insatt i grundstoryn, och det finns inget i återberättandet av förloppet som skaver. Tvärtom uppskattar jag hur personer som annars kan bli perifera får ta plats. Jag tänker inte minst på Elisabet och Sakarias, som har en betydande del i filmen. 

Men filmmakarna har också tagit sig en del konstnärliga friheter, och det finns mycket i denna musikaliska familjevänliga återgivning av Jesu födelse som inte gör anspråk på att vara historiskt korrekt. 

Man kan förstås ha en del åsikter gällande klädsel, språk, seder och bruk. Den roll som Herodes den stores son, Herodes Antipas (spelad av Joel Smallbone, sångare i kristna bandet For King and Country) ges i filmen är också en dramaturgisk svängom. Men samtidigt förväntar man sig inget annat och det förtar inget av budskapet som förmedlas. 

Tack vare den plats som musiken och sången tar får man som publik tid att reflektera över de oerhört många djup som berättelsen bär på. Marias utsatthet, vånda och mod. Josefs kamp och överlåtelse. 

En särskilt stark scen är när Maria, ensam och rädd, går genom öknen på väg till sin kusin Elisabet. Maria vet vad hon bär på, vilket uppdrag som har anförtrotts henne – men ingen tror henne, ingen går med henne. 

Men ängeln har gett henne en livlina: ”Din släkting Elisabet är också havande med en son på sin ålderdom ... för ingenting är omöjligt för Gud.” När Maria sedan möter Elisabet och ser att det ängeln sagt var sant speglas Guds omsorg och enorma förtroende för denna unga kvinna på ett fantastiskt sätt. 

Sången ”Mother to a savior and king”, som Maria sjunger i den scenen, kommer nog höras många gånger om i olika sammanhang. 

Uppskattat är också att klassiker som ”Stilla natt” och ”O kom, o kom, Emmanuel” dyker upp och skapar igenkänning och stämning. 

Det är en film som kan ses av hela familjen, utom möjligen de yngsta barnen. Det är som förväntat scenerna med Herodes som skapar svärta och som kanske kan bli lite väl spännande för små barn. 

Journey to Betlehem är helt klart ett välkommet inslag på biograferna i jul där så mycket julfilm annars inte handlar om julens kärna. Man kan bara hoppas att den får bidra till hopp, ljus och frid till en riktigt stor biopublik i vinter och påminna om varför vi tänder stjärnor i fönstren och sjunger ”O helga natt”. 

Filmen har svensk biopremiär den 1 december.