Vissa saker måste man göra ordentligt

2 Kungaboken kapitel 4 berättar om hur profeten Elisa lär känna en sunemitisk kvinna och hennes man. Paret är barnlösa men har det för övrigt bra. Profeten kommer ofta förbi så paret bygger ett litet gästhus på sin fastighet där profeten kan ta in när han kommer och besöker dem. 

Han reser förbi regelbundet och deras gästfrihet berör honom, så han frågar om han kan ge familjen något som de önskar. Paret har allt vad de behöver och önskar inget särskilt. Men till slut säger profeten till kvinnan att inom ett år så kommer hon att föda en son. Kvinnan är skeptisk men profetens ord går i uppfyllelse och självklart blir pojken parets ögonsten.

Berättelsen fortsätter och vid ett tillfälle när pojken är tillsammans med sin far ute på fälten börjar han klaga över huvudvärk och han blir allt sämre. En tjänare får föra hem pojken till hans mor och i hennes famn dör sonen. 

Kvinnan känner bara en gudsman – han som brukar bo i deras gästhus. Hon ser till att pojken läggs på Elisas säng, stänger dörren och ber om att bli förd till berget Karmel, där profeten befinner sig.

När kvinnan kommer fram berättar hon vad som hänt och ber om hjälp. Elisa säger då till sin tjänare att han ska bege sig till parets hem och lägga profetens stav på pojkens ansikte. Kvinnan nöjer sig inte med det, hon tar tag om Elisas fötter och vägrar släppa taget med mindre än att han följer med henne hem. 

Hennes enkla bön är: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag släpper dig inte” (v 30).

När profeten kommer dit har ingenting hänt när tjänaren lagt staven på pojken, han är fortfarande lika död. Elisa ber då alla gå ut ur rummet och böjer sig sedan ner och ber till Herren.

Så stiger han upp i sängen och böjer sig över pojken, så att hans mun läggs mot pojkens mun och så vidare med de andra kroppsdelarna, händer mot händer, fötter mot fötter, ögon mot ögon. Då blir pojken varm. Men inget annat händer. 

Elisa börjar då vandra fram och tillbaka i rummet och gör sedan om proceduren en gång till. Då nyser pojken och slår upp ögonen, och pojkens mor och far får tillbaka sin son.

Man kan tycka att berättelsen är märklig, men den talar om några viktiga saker för oss.

1. Paret som profeten kommer till offrar något av sin bekvämlighet och sina resurser för att ge profeten det han behöver. Det är inget de måste, men de ger av fri vilja utan baktankar.

2. Herren välsignar deras offervilja och ger dem en son, något de aldrig trodde att de skulle få.

3. Omständigheterna blir så svåra att familjen är övertygad om att de inte ska klara av dem.

4. Då vänder de sig till Herren och sätter allt sitt hopp och sin tillit till honom. Och han svarar på den enkla bönen som kvinnan ber. (Kom ihåg att den här familjen inte tillhörde Guds folk.)

Profeten å sin sida, Herrens tjänare, kanske tyckte att det var besvärligt att bege sig hem till paret, han kanske tyckte att han inte hade tid så han sände iväg sin tjänare. När man läser kan man få intrycket att han gick den enkla vägen med hjälp av tjänaren och sin stav. 

Men han fick lära sig att vissa saker måste man göra ordentligt efter Guds vilja. Det kan kosta både tid och anseende. 

Jag kommer inte ifrån texten utan tänker att den vill lära mig något om tro och tillämpning av en levande tro.