Utan en Frälsare vänds utopin snart i dess motsats – dystopin

Fina restauranger. Finare kläder. Fotomodeller som ler från en till synes evig semester. De senaste filmerna, musikalerna, kulturen. Lite kungligt. Bakom kulisserna hos en kändis. Men också kändisen vi inte visste fanns. Det klanderfria hemmet. Den upplysande vetenskapsartikeln. Den lyckade entreprenören. Och till sist, lite yoga. Natur. Och en knappt utmanande idol för något normbrytande, eller mystiskt.

Det är när jag sitter på tåget och bläddrar i SJ-magasinet Kupé jag kommer att tänka på vad en pastor sade till sin församling om vad som skulle hända om deras stad intogs av ondska. Det är Michael Horton som återger citatet i sin bok Christless Christianity: The alternative gospel of the American church:

”För mer än femtio år sedan gav den presbyterianske pastorn Donald Grey Barnhouse sitt svar i en söndagspredikan, som via CBS radio också sändes över hela landet. Barnhouses reflektion var att om Satan tog över Philadelphia [den stad där Barnhouse var pastor], skulle alla barer ha stängt, pornografi förbjudits och klanderfritt rena gator skulle fyllas av propra fotgängare som log mot varandra. Svordomar skulle inte förekomma. Barnen skulle säga ’Ja, tack’ och ’Nej, bästa tant’ och varje söndag skulle människorna fylla kyrkorna – där Jesus Kristus inte predikades.”

Fler magasin än det som betalas med SJ-biljetten har ett innehåll som förkunnar en klanderfritt ren värld. Men vardagsflykten blir lite för perfekt, och hos mig smyger sig – efter sida upp och sida ner med denna glossiga nya värld – en känsla av dystopi över mig.

Jag tänker: Detta är det himmelska kungariket. Utan Frälsarkonungen!

I boken Disappearing church beskriver författaren Mark Sayers hur samhällets sekularisering kunde gå så smidigt tack vare sekulariseringen av kyrkan. Ja, till och med drevs på genom den liberala teologin, eller liberalteologin, vilket tonvärde du väljer. I mötet med den moderna, ”upplysta” världen passade inte gudomliga ingripanden in, lika lite som sanningar om arvsynd, ställföreträdande lidande, omvändelse och en kommande dom.

Jesus blev främst en lärare av moral och det goda livet. På jorden.

I linje med senare studier visade sig denna nya tro så meningslös att många av dem som anammat den lämnade kyrkan. Inte så få av dem var dock med och formade samhället, dit de tog med sig den ”fina” kristna etiken.

Därför, om jag tolkar Sayers nu i adventstid, har ett land som Sverige ännu mycket av ”julstämningen” kvar, trots att julens sanna, och utmanande, budskap redigerats bort.

I morgon är det Lucia. Hon får stå som representant för dem i den kristna historien som inte valde att gå den bekväma vägen, utan att följa Herrens lidande tjänare. De visste vad som var värt att lida – ja, till och med dö – för.

Vår egen mänskliga erfarenhet får ju oss att vilja genomskåda alltför perfekta ytor. Även där under anar vi desperata rop om frälsning och existentiellt mörker.

Men under ytan: också Jesus.

Vår tro är att han ensam är felfri, men det glada budskapet om honom döljer inte det myckna lidandet, hur han ”smutsade ner sig” för vår skull. Detta budskap öppnar upp för ett möte med världen sådan den är, och ger en inbjudan till alla att följa honom som föddes, och blev en av oss, för att kunna ”frälsa sitt folk från deras synder”.

Till och med från människors ansträngningar att själva verka klanderfria.