”Och världen tror att vi är de onda”

I skrivande stund befinner jag mig i Israel. Tillsammans med flera andra har jag rest kors och tvärs i ett land som befinner sig i krig på två fronter, även om kriget på den nordliga fronten långt ifrån pågår med full kraft. 

Men man skulle kunna säga att Israel befinner sig i krig på ytterligare ett antal fronter, då de har blivit, eller blir, angripna från Syrien, Jemen och Irak samt i Judéen och Samarien (Västbanken) – och i cyber­rymden. Och nästan allt styrs från Iran.

Man märker snabbt att Israel i dag är en annorlunda nation än den var den 6 oktober. Den ohyggliga verkligheten krossade illusionerna man så gärna ville tro på. Mycket få israeler är i dag villiga att göra eftergifter till de palestinska araberna; man tror inte längre att dessa önskar fred. Deras massiva stödet för Hamas – 82 procent enligt en opinionsundersökning – utgör ingen grund för hopp.

I går talade jag med en ung kvinna som bor granne med en av Israels mest kända fredsaktivister, en person som tidigare varit involverad i förhandlingar med Hamas. Vederbörande hade, enligt kvinnan, totalt vänt om. 

Och han är inte ensam om det. Den 7 oktober var och förblir en vändpunkt, och definitivt så länge gisslan lider i terroristernas underjordiska tunnlar. För Västvärlden, däremot, verkar polletten inte ha trillat ner.

Intrycken från vistelsen här är många. Besöket i Nir Oz, ett av de samhällen utanför Gaza som angreps den 7 oktober, och där 87 av deras omkring fyrahundra invånare antingen mördades eller kidnappades, var skakande. Vi passerade eller gick igenom hus efter hus där hela eller delar av familjen hade mördats, torterats eller kidnappats. I ett av husen filmade terroristerna mordet på en över 80 år gammal kvinna och lade ut det på Facebook. Barbarer!

En mening som upprepades på olika sätt av de israeler jag talade med var: ”Och världen tror att det är vi som är de onda.” De kunde bara inte förstå varför världen inte ställde sig som en man skuldra vid skuldra med Israel. ”Har du träffat någon israel som bara längtar efter att gå ut och mörda några bebisar eller småbarn?” var den retoriska frågan från en kvinna.

Man står svarslös och skamsen inför deras berättigade reaktioner. Att världs­samfundet är tvetydigt i sitt stöd eller rätt och slätt fördömer Israel i nationens kamp mot verkligt mörka krafter är ett förräderi mot godhet och rättvisa. Man kan tappa tron på mänskligheten av sådant.

Oavsett känns det meningsfullt att vara här och säga: ”Det finns de som hör er, det finns de som tror på er och det finns de som talar för er sak där ute.” Man kunde bokstavligen se hur små ord av uppmuntran fick deras ansikten att lysa upp och hopp tändas.

Må Gud hjälpa oss att föra fram sanning och rätt om denna konflikt till vårt samhälle och göra det ännu tydligare än vi har gjort så här långt – det behövs!