Lugna ner dig själv, Jonas Gardell

I Expressen uppmanar Jonas Gardell kritiker till förslaget om ny könstillhörighetslag att ”lugna ner sig!”. I vanlig Gardellsk ordning reduceras vi som har synpunkter som inte stämmer överens med hans egna till en skara hysteriska alarmister som ”befinner sig svindlande nära högerauktoritära krafter i Ghana, Uganda och Iran”.

Den som i själva verket behöver ”lugna ner sig” är däremot faktiskt Gardell själv, och andra som insisterar på att en ogenomtänkt och omogen lag ska drivas igenom. Speciellt en som skulle kunna leda till irreversibel skada på några av samhällets mest utsatta.

Att ”lugna ner sig” borde i det här fallet innebära:

1. Att inte stressa igenom lagändringar innan det har tagits fram underliggande forskning som tydligt visar att förändringen verkligen gynnar och inte försämrar för dem som den säger sig vilja hjälpa.

Andelen unga med könsdysfori har ökat dramatiskt och många av dem har dessutom flera psykiatriska diagnoser, som självskade­beteende, autism och anorexia. Trots patientgruppens utsatta läge och bristen på vetenskaplighet och kunskap genomförs redan i dag könskorrigeringar – presenterade som mirakelkur – utan varken kvalitetssäkring eller uppföljning. 

Detta trots att experter som Danuta Wasserman, professor i psykiatri och Sveriges främsta expert på självmord, varnar för att överlämna livsavgörande beslut till personer som mår dåligt och har självmordstankar.

Den person som vill övergå från kvinna till man måste medicineras hela livet. De fysiska förändringarna är permanenta och för alltid. Det är helt orimligt att med detta allvar som insats stressa igenom en lag som saknar nödvändigt forskningsunderlag.

2. Att inte förtränga att de barn, som med den nya könstillhörig­hets­lagen skulle ges tillgång till en omkörningsfil fram till oåterkalleliga, fysiska förändringar, faktiskt är just barn. Barn som varken får rösta, köra bil eller köpa alkohol på Systemet, och som särbehandlas i lagens straffskala eftersom de inte ses som mogna nog att fullt ut ta ansvar för egna handlingar och beslut.

Med den nya lagen slopas diagnosen könsdysfori som krav för att byta juridiskt kön, och ”så långt det är möjligt” ska beslutet vara det enskilda barnets. 

Hur ansvarsfullt är det att i en ålder där både känslor och själv­upplevd identitet bevisligen förändras mer än i någon annan fas i livet, lämna barn med ett beslut som kan komma att påverka, och i värsta fall förstöra, stora delar av deras liv och framtid?

Dagen efter Gardells text signerade elva detransitionerade personer (sådana som genomgått könsbytesingrepp men sedan ångrat sig) en text där de konstaterade:

”Att stärka en könskonträr identitet kan vara direkt kontra­produktivt och själva orsaken till att någon vill gå vidare och även göra kroppsliga ingrepp. Så blev det i varje fall för oss. Och det genom den gamla lagen, som många nu menar är gammaldags och gör så att transpersoner får vänta för länge för att bli bekräftade som sig själva. För oss var det tvärtom för lätt och gick för snabbt.”

Borde inte samhällets huvudbudskap till en deprimerad tonåring snarare vara ”du är bra som du är”, än ”du behöver bli någon annan”?