Guds hus har många ansikten

Just nu sänds en så kallad reality-serie i TV 8 med titeln Guds hus. Bakom står det kristna produktionsbolaget TV Inter och syftet torde väl vara att öppna upp kyrkdörrarna för vanliga, sekulariserade svenskar och visa vad och vilka som finns där innanför.
Huruvida det ger en rättvisande bild kan ju egentligen bara den som väl känner Centrumkyrkan i Sundbyberg avgöra. Det är där som serien utspelar sig, det är dess medlemmar och pastorer som träder fram inför tittarna med sina tankar och sina liv och det vi får se är inget annat än just Centrumkyrkan.
Därför finns det anledning att påminna om att Guds hus har en mängd olika ansikten i vårt land. Dels på grund av vilken tradition man vuxit ur, dels på grund av den omgivning i vilken man är lokaliserad, både geografiskt och kulturellt.
Allt detta ger ju långt fler nyanser och facetter på begreppet Guds hus, en mångfald som inget tv-program kan ge rättvisa åt, hur välproducerat och genomarbetat det än är.

Ingen behöver ju tveka om att levande svenskt kyrkoliv i allmänhet, och frikyrkoliv i synnerhet, för de allra flesta är okänd mark. Som kristna församlingar är vi ju knappast tillfreds med att leva i anonymitet i samhällets marginaler, och ändå tvingas vi ofta konstatera att just så är fallet och kanske kan en TV-serie som denna i någon mån skingra mörkret i detta avseende, även om det blir tämligen fragmentariskt.
Men jag måste erkänna att det känns lite märkligt och konstgjort att behöva ta till TV-mediet för att synliggöra oss själva. Även om församlingen och dess verksamhet håller till i marginalerna så finns ju ändå alla som brukar mötas där också ute i det vanliga samhällslivet och att det inte är tillräckligt måste väl ändå betraktas som ett nederlag.
Kanske beror det på att vi kristna – tyvärr, menar jag – låtit oss påverkas av den misstänksamhet och skepsis som gemene man ibland visar gentemot kyrka och församling. Till viss del beroende på uppmärksammade och falska bilder av kristen tro, som till exempel Knutby-historien, och många kristna hämtar där argument för att ligga lågt med att berätta vem man är och vad man tror på. Så blir sann Jesus-tro osynlig för vår omgivning och så bidrar vi, paradoxalt nog, själva till den sekt- och kufstämpel som ofta sätts på oss, genom att hålla en alltför låg profil.

Jag tror det är dags att lyfta upp det personliga, kristna vittnesbördet – öppet, direkt och utan all den flashiga paketering vi ägnar konferenser åt att uppfinna. När det kommer till frågan om att kommunicera fungerande tro så finns det nog inget, varken i etern, på "nätet", på reklampelare eller ens på kyrkoestraden, som slår det ärliga mötet mellan människor i levande livet. Tillsammans, med alla våra olikheter och skilda bakgrunder, kan vi förmedla bilden av hela Gud hus, byggt av levande stenar med variationer nog för att vem som helst ska kunna finna sin plats.

Kerstin Klason
frilansskribent