Gazabornas värsta fiende

De palestinska araberna verkar ha många vänner. Det organiseras stora demonstrationer till stöd för Gaza över hela världen, åtminstone i västvärlden. Med så många vänner kunde man tro att de palestinska araberna inte skulle ha behövt lida nöd oavsett vilken situation de befann sig i; deras vänner hade tagit hand om dem.

Men, nej. När Kuwait 1991 utvisade hundratusentals palestinska araber var det få i västvärlden som brydde sig. När Syriens president under inbördeskriget, som startade 2011, angrep de palestinsk-arabiska flyktinglägren och dödade tusentals, orsakade det inga demonstrationsvågor i de europeiska städerna. 

Och varför bryr sig inte deras vänner om att palestinska araber fortfarande bor i flyktingläger, berövade många av sina rättigheter och diskriminerade, i Libanon och Syrien – över sjuttio år efter att lägren upprättades?

Till sist, men definitivt mest relevant: varför tillåter man inte de palestinska araberna att fly från kriget i Gaza? Varför stormar inte vännerna regeringskanslier i västliga länder och begär att dessa länder öppnar sina gränser och tar emot civilbefolkningen som vill ut ur Gaza? Det är det mest akuta behovet!

Tänk om de palestinska arabernas vänner hade låtit dem själva få bestämma vilken hjälp de vill ha. Hundratusentals Gazabor pressar på gränsen mot Egypten och vill inget hellre än att komma ut. 

Men ”vännerna” höjer stridsropen ”From the river to the sea” (Från floden till havet) och ”Long live the intifada” (Länge leve intifada). Budskapet är: ”Vi står med er – men bara om ni fortsätter att slåss.” För ”vännerna” bryr sig egentligen inte så mycket om de palestinska araberna – det är snarare deras opposition mot judarna som driver dem. Omsorgen om de palestinska araberna varar bara så länge de kan utnyttjas som ett vapen mot Israel. 

Om man verkligen brydde sig om de palestinska araberna skulle man ha hjälpt dem till värdiga liv i en fridfull miljö.

För den tragiska sanningen är att för dem som blir kvar i Gaza kommer framtiden ganska säkert att innebära mer lidande. Inte för att Israel önskar det, men för att de själva har valt det. Undersökningar visar att än i dag stöttar en omfattande majoritet av Gazas befolkning Hamas, vars mål är att utrota Israel. 

Det betyder inte att alla är redo att ta till vapen och strida – långt därifrån. Emigrationen från Gaza var stor redan innan detta krig, och i dag skulle nog en stor majoritet ha velat lämna Gaza om de hade möjlighet. Men det var Gazabornas antijudiska hållningar som födde Hamas, som har gett oss Hamas i många andra varianter och som troligtvis kommer att ge oss nya Hamas i framtiden.

Men deras ”vänner” har bara användning för dem om de förblir i Gaza. En palestinsk arab i Europa är bara nyttig i den mån han bidrar till hetskampanjen mot Israel. Det är i hög grad dessa ”vänners” antiisraeliska agenda som förhindrar att Gazas befolkning får möjligheten till en nystart.