Därför är det varken ockupation, apartheid eller folkmord

1. Israel har varken stulit eller ockuperat land

Judarnas historiska koppling till landet går tillbaka 3 500 år. De är de enda som haft en självständig stat på platsen genom historien, första gången cirka 3 000 f.Kr. (kungariket Israel) och andra gången 167 f.Kr (Judéen). Det har alltid bott judar i landet, även efter andra templets förstörelse i Jerusalem år 70 e Kr, då judarna skingrades. Namnet Provincia Syria Palaestina var ett namn romarna gav området när de invaderat det som ett sätt att skymfa judarna.

Området har genom historien ockuperats av olika stormakter, senast av det Osmanska riket. När judar i diasporan började återvända till området köpte de mark av osmanerna till överpriser. Området var då uppdelat i sanjaker (en typ av taxerings­områden).

Efter första världskriget föll imperier, såsom det Osmanska riket, samman och nationer var på väg att bildas i deras ställe. Då upprättades Nationernas Förbund (NF), vars syfte var att försöka hålla fred i världen, via förhandlingar. För att hjälpa befolkningen till självständighet bildade NF mandat för de aktuella platserna år 1920. Sammanlagt bildades 21 mandat. Storbritannien fick ansvar för två mandat i Mellanöstern; mandatet för Mesopotamien, senare Irak, och mandatet för Palestina. Mandatens stadgar var juridiskt bindande, och de inkluderade även de framtida nationernas gränser. Dessa gränser kunde inte ändras av någon annan än de som skulle bli de framtida länderna.

Under första världskriget hade Storbritannien svarat positivt på judarnas önskan om att återupprätta en judiska stat i sitt forna hemland genom den så kallade Balfour­deklarationen, vilken införlivades av NF i Mandatet, och blev juridiskt bindande i San Remo år 1920. Trots förbudet att inte ändra gränserna delade dock Storbritannien 1921 mandatet för Palestina i två delar; en arabisk utan judar – Jordanien (självständigt 1946) och en judisk med blandad befolkning – Israel (självständigt 1948).

De nationella gränserna var de gränser som hade etablerats under mandaten och som fortfarande är juridiskt bindande. Vad gäller Israels gränser innefattades även Samarien, Judéen och Gaza. Det bildades inget land som hette Palestina, utan Jordanien och Israel.

Dagen efter Israels självständighetsdeklaration anföll samtliga grannländer Israel i ett offensivt krig (illegalt), och Israel försvarade sig (legalt). En nation har en skyldighet att försvara sina medborgare då de utsätts för hot, vilket stöds av FN:s stadga, artikel 51.

Efter kriget slöts temporära vapenvilor, eftersom inga av de arabiska länderna ville erkänna Israel. Jordanien ockuperade Samarien och Judéen, och Egypten ockuperade Gaza. Dessa tre områden förblev ockuperade i 19 år av Jordanien respektive Egypten. Inget av dessa områden fick namnet Palestina.

År 1967 anföll återigen de kringliggande arabländerna Israel i ett offensivt krig (illegalt), där Israel försvarade sig (legalt). Kriget slutade med att Israel tog tillbaka Samarien och Judéen från Jordanien och Gaza från Egypten. Ockupationen av Samarien, Judéen och Gaza upphörde alltså 1967. Israel döpte inte om dessa områden till Palestina.

Under 1990-talet gick Israel med på att upplåta vissa områden i Samarien, Judéen och Gaza till den arabiska befolkningen på plats, där de fick styra sig själva i autonoma områden. De fick dock inte ett nytt land med namnet Palestina. Historiskt har det inte funnits något land som heter Palestina. Endast Israel kan bestämma om det vill ge bort land för att skapa ett nytt land, det kan ingen annan göra – inte EU, inte FN, inte Sverige.

Israel befinner sig i sitt historiska hemland, på mark som delvis köpts innan mandatet, som det tilldelats genom internationella fördrag eller återtagit i försvarskrig. Därför finns det ingen israelisk ockupation eller stulet land. 

2. Israel är inte en apartheidstat

Apartheid var ett system som upprättades i Sydafrika när nationalist­partiet kom till makten 1948. Det innebar att svarta, som ansågs underlägsna de vita, skulle separeras inom i stort sett alla områden i samhället. Successivt infördes lagar för att reglera livet för de svarta när det gällde utbildning, jobb, var de fick bo, hur de fick röra sig, vilka de fick gifta sig med, att de inte fick äga mark, inte rösta osv. Trettio miljoner människor var inte representerade vid makten. Apartheid avskaffades i Sydafrika 1994, men termen har fortsatt att användas, inte minst som ett slagträ mot Israel.

I Israel har alla medborgare samma rättigheter. Det finns ingen skillnad mellan judar, kristna, muslimer eller någon av alla de andra minoriteterna i Israel. Av Israels 10 miljoner invånare är 2,1 miljoner israeliska araber, med exakt samma rättigheter som alla andra israeler. Alla medborgare har lika rättigheter.

Dock har de inte samma skyldigheter. Endast judar, vissa beduiner och druser måste göra obligatorisk militärtjänstgöring – två år för kvinnor och tre år för män. De andra minoriteterna kan frivilligt göra militär­tjänstgöring. Systemet är på så sätt diskriminerande mot den judiska befolkningen.

Palestinska Myndigheten (PA) styr över autonoma områden i Judéen och Samarien, där de förbjuder arabiska palestinier att sälja mark till judar. Brott mot förbjudet kan leda till dödsstraff. Inga judar får bo i dessa PA-områden, eller i Gaza (Hamas) – då skulle judarna dödas. PA uppmanar sina medborgare att döda judar och uppviglar till detta konstant. De har även en lönelista för judemördare – ju fler döda judar desto högre lön. Diskrimineringen mot judarna är institutionaliserad.

3. Israel begår inte folkmord i Gaza

Ordet folkmord myntades 1944 för att kunna beskriva nazisternas systematiska mördande av judar under Förintelsen. Nazisterna hade för avsikt att utrota judarna. FN beskriver det i sin egen konvention mot folkmord som handlingar som har för ”avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan.” Det handlar alltså om avsikten att utrota en specifik grupp.

I Hamas stadgar har de förintelsen av världens sionister (ett annat ord för judar) som mål, och när de anföll Israel den 7 oktober 2023 hade de alltså för avsikt att utrota judarna. De talade inte om israeler, de talade om judar. Deras attack var en folkmords­attack med intention om utrotning av alla judar. Det är det som Israel fortsätter att försvara sig emot (även från Hezbollah, Iran och andra).

Ungefär 47 000 personer har beräknats dött i Gaza sedan Hamas folkmords­attack på Israel. Enligt IDF (inte enligt Hamas) är närmare 20 000 av dessa terrorister från olika grupper, mer än 5 000 personer har avlidit av naturliga orsaker, många har dödats av terrorist­gruppernas egna raketer då närmare 20 procent av dessa landat i Gaza. I runda tal är alltså mindre än hälften av de döda civila. Av dessa finns inga pålitliga (Hamas är inte en pålitlig källa) uppgifter om hur många är barn, kvinnor, män och äldre. Det finns inga uppgifter från Gaza om hur många män i stridför ålder som dött.

Oavsett dödsantalet är det intentionen som räknas vid folkmord, och Israel har inga intentioner att utrota de arabiska palestinierna. Då skulle IDF inte använt sig av precisionsattacker, varnat civil­befolkningen före attack, evakuerat civilbefolkning från områden som skulle attackeras. Om Israel inte skulle ha brytt sig om de civila Gazaborna skulle kriget varit slut den 8 oktober, inga israeliska soldater skulle dött i kriget och Gaza skulle vara totalförstört på en dag. Istället har många av de civila Gazabor som dött använts som mänskliga sköldar av Hamas. För Hamas är det seger – ju fler döda civila Gazabor desto mer trycker världen på Israel att avsluta kriget. Israel försöker undvika att skada civila, det gör inte Hamas.

Är Israel en ockupations­makt?