Plusarkiv: Kultur: Guds fred gav våra fridslagar

Guds fred gav våra fridslagarDe så kallade fridslagarna, det vill säga de lagar som påbjöd blandannat hemfrid, kyrkofrid, kvinnofrid och torgfrid, torde tillhöra de idag mest kända delarna av det medeltida civilisationsarbetet i Sverige.Att de är resultatet av ett seriöst försök att inlemma Sverige i enkonkret kristen rättsgemenskap är däremot mindre känt.

I ett stort svenskt uppslagsverk med några decennier på nacken, uppges de svenska fridslagarna bottna i "urgammal germansk rätt", och det är nog också den bild många äldre svenskar fått sig till livs.
I verkligheten förhåller det sig annorlunda.
För att begripa fridslagarnas bakgrund måste vi gå tillbaka till 900-talet, till ett Europa präglat av våld och inre stridigheter. För att motarbeta våldet och genomsyra samhället med kristna värden startades i Frankrike en rörelse med namnet Pax dei, Guds fred. Denna rörelse gick tillväga så, att biskopar och abbotar samlade befolkningen, hög som låg, på sina respektive orter och fick dem att svära offentligt att de skulle hålla fred. Ingen fick förgripa sig på kvinnor och barn, munkar och nunnor eller vapenlösa. Kyrkor, kloster, bönders lador och husdjur fredades på samma sätt.
År 1033 utsträcktes skyddet till handelsresande och handelsplatser. Särskild styrka fick denna rörelse av att den stöddes av benediktinerna i Cluny, ett klostercentrum med stor betydelse för tidens andliga och kulturella liv. Dessutom lydde Cluny direkt under påven, och stod därmed fritt i förhållande till alla världsliga furstar, vilket stärkte det i detta sammanhang. Genom avknoppning från Cluny bildades Cistercienserorden vars kloster senare blev så betydelsefulla i Sverige.
Från år 1027 tillkom Treuga dei, Guds vapenvila, också den med början i Frankrike. Treuga dei innebar att vissa dagar och tider under året, såsom söndagar, fastetiden, vissa helgondagar, juletid och så vidare, fredades från krig och andra tvister. Inte bara religiösa högtider fredades, utan även perioder av betydelse för den materiella välfärden, såsom såningstiden på våren.

Helt avgörande för framgången för och den gradvisa institutionaliseringen av Gudsfreden och Treuga dei var att hela kyrkan officiellt ställde sig bakom dem. Under 1100-talet och början på 1200-talet, kallade påvarna till fyra viktiga koncilier i Lateranen i Rom. Vid det första av dessa år 1123 krävs respekt för "Pax et Treuga dei" och vid denna internationella samling påbjuds frid också för pilgrimer och andra som rör sig på vägarna genom Europa.
Vid det andra Laterankonciliet 1139 förnyas kraven, och man kräver också asylrätt för dem som tar sin tillflykt till kyrkor och vigd jord.
Vid det tredje konciliet 1179 proklameras förbud mot att gästning görs till en börda för dem som gästas. Bland annat regleras det antal hästar som kyrkliga funktionärer får medföra i sina följen under visitationer. Kraven på respekt för fred och vapenvila upprepas åter.

I tidens kristna syn på politik kom kungarna, i Fridsfurstens efterföljd, att kopplas ihop med fredsbyggande på ett särskilt sätt. Redan Karl den store, som krönts till romersk kejsare i Peterskyrkan år 800, hade tagit titeln "imperator pacificus": den fredsstiftande kejsaren. Idén spreds. Den kanoniska rätten enligt Decretum gratiani, bjöd de världsliga furstarna att motverka våld och skydda kvinnor, barn och kyrkan.
Från exempelvis England känner vi, från medeltiden och framåt, till begreppet "king"s peace". Det blev brukligt att kungen, i samband med kröningen, gick ed på att upprätthålla freden, och så fick också kungens män göra. En poäng med detta var, att inte nog med att fridsbrotten förbjöds – det var också edsbrott av kungen och hans män att inte bekämpa dem.

De svenska fridslagarna infördes i omgångar under 1200-talet och brukar sättas i samband med Birger Jarl, kung Valdemar och kung Magnus Ladulås. En känd milstolpe är Skänninge möte år 1248, då påvens sändebud Wilhelm av Sabina insisterar på rättelse efter den kanoniska lagen och koncilierna, vilket innefattar påbuden om frid. Förbud mot våldgästning och reglering av biskopars och stormäns följen fanns på dagordningen.

De svenska fridslagarna möter oss i landskapslagarna som så kallade edsöreslagar. Till skillnad från de landskapsspecifika lagarna, gäller de i hela riket. Kungen, hans män och tingen går ed på att upprätthålla dem. Till såväl form som innehåll speglar de den ursprungliga Pax et Treuga dei och konciliebesluten från Lateranen. Det gäller även relevanta delar av Alsnö och Skänninge stadgor från 1280-talet.
Nej, om "urgammal germansk rätt" handlar inte de svenska fridslagarna. Överensstämmelse i sak mellan svenska lagar och konciliebeslut, till och med i sådana detaljer som antalet hästar i biskopars följe, visar att det inte bara handlar om en vag idépåverkan, utan om seriösa försök av både kyrka och kungamakt att inlemma Sverige, där blott barbariet en gång var fosterländskt, i en konkret kristen rättsgemenskap baserad på den kanoniska rätten.

Lars F Eklund

Fotnot: Den första av två artiklar om kristendomens påverkan på europeisk och svensk tradition publicerades den 24 maj.