Han är undersköterska med adhd

De senaste åren har adhd uppmärksammats allt mer, inte minst i skolans värld. Omkring fem procent av alla skolbarn beräknas ha diagnosen i någon form. Den klassas som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF), som orsakar koncentrationssvårigheter och bristande kontroll över impulser. Ofta är det också kombinerat med hyperaktivitet. Ibland minskar symptomen med årens lopp, men för många följer diagnosen med upp i vuxen ålder.

44-årige Henric Rothlin vet hur det kan vara. Redan som 8-åring fick han diagnosen MDB, 1970-talets motsvarighet till dagens adhd. Hittills i sitt liv har han gått igenom tre omfattande utredningar, alla väldigt påfrestande mentalt. Han är utbildad undersköterska och arbetar i dag i Uppsalaregionen. Men på sin tidigare arbetsplats i hemkommunen Sorsele upplevde han problem på grund av sin funktionsnedsättning.
– Jag kunde bli stillasittande och inte veta vad jag skulle göra. Och så var jag rädd att chefen eller någon kollega skulle komma och säga "Varför sitter du här? Jobba i stället!"
Den typen av situation uppstod när Henric kände att han inte hade koll på vilka uppgifter han förväntades göra under arbetsdagen. Det blev kaos i huvudet, som han själv beskriver det.
– Det handlar om hur man lägger upp planeringen. Det blir så märkbart för mig när det inte är tydligt strukturerat.
Han berättar att chefen aldrig anmärkte på hur Henric utförde sina arbetsuppgifter, men den passivitet som plötsligt kunde slå till var förstås problematisk. För att underlätta sin arbetssituation föreslog Henric för sin chef att man skulle komplettera varje dags arbetsschema med bilder och färger.
– Men det gick de inte med på. I stället ville de att jag skulle gå igenom en ny utredning, annars skulle de fundera på att säga upp mig.

Men som han ser det skulle inte en utredning ha bidragit till något nytt, bara försvårat hans vardag under de veckor den skulle pågå. Henric menar att arbetsplatsen behandlade honom som om han skulle ha drabbats av en allvarlig sjukdom.
– En patient med cancer eller stroke vet ju nödvändigtvis inte sitt eget bästa när det gäller behandling, utan det är upp till läkaren. Så tänkte de även om mig som har adhd. Men det är ett tänkande som man hade på 1970-talet, att den som har ett funktionshinder bara ska anpassa sig till omgivningen och lyssna på omgivningen.
Det är inte främst arbetsgivarens förslag om en ny utredning som i sig stör Henric. Det är snarare känslan att chefen struntade i att lyssna på Henric, när han menar sig veta vilka hjälpmedel som skulle underlätta hans arbete.
– Jag som har funktionshindret vet ju bäst själv hur jag mår. Jag önskar att min chef hade frågat mig vad jag vill och hur jag känner, säger han.

Ingela Halvarsson på Riksförbundet Attention, en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, säger att bristande kunskaper hos arbetsgivare om adhd, kan bidra till att det uppstår onödiga missförstånd mellan den anställde och arbetsgivaren.
– Jag har träffat flera personer som säger att det är frustrerande att uppfattas som exempelvis omotiverad eller opålitlig till följd av att man har haft svårt att komma i tid eller för att man har haft utmaningar med att slutföra arbetsuppgifter på utsatt tid, säger Ingela Halvarsson.
Hon kan inte säga något specifikt om Henrik Rothlins erfarenhet, eftersom hon inte är insatt i ärendet. Men generellt tycker hon att det är allvarligt när någon på grund av sin diagnos känner sig kränkt på arbetsplatsen.